Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde boken - 7. Châteaupers till undsättning!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hos deras anförare, fruktan hos de andra, och denna
oväntade undsättning piggade upp honom till den grad, att han
kastade tillbaka de främsta angriparna, som redan befann
sig uppe på galleriet.
Det var verkligen kungens soldater, som just anlänt.
Friborgarna höll sig tappert och försvarade sig med
förtvivlans mod. Angripna i flanken från Rue
Saint-Pierre-aux-Boeufs och i ryggen från Rue du Parvis, trängda mot
Notre-Dame, som de alltjämt angrep och som Quasimodo
alltjämt försvarade — både angripare och angripna —
råkade de i samma belägenhet, som sedermera greve Henri
d’Harcourt vid den ryktbara belägringen av Turin 1640
mellan prins Thomas av Savoyen, som han belägrade, och
markis de Leganez, som höll honom innesluten.
Striden blev fruktansvärd. Vargkött för hundtänder,
såsom fader Mathieu uttrycker sig. Kungens ryttare, bland
vilka Febus de Chåteaupers kämpade med största
tapperhet, gav ingen pardon, och de, som undgick lansstötarna,
föll för värjorna. De illa beväpnade friborgarna skummade
och bet av raseri. Män, kvinnor och barn kastade sig mot
hästarnas länder och bringor och klängde sig fast vid dem
med tänder och naglar; andra slog bågskyttarna i ansiktet
med sina facklor, under det att andra åter med båtshakar
högg ryttarna i halsen, drog ned dem från hästarna och
massakrerade dem, som föll.
Man lade särskilt märke till en, som hade en lång lie, med
vilken han mejade av hästarnas ben. Han var förfärande;
han gnolade med nasalröst på en visa, medan han utan
uppehåll svängde sin lie. Vid varje svängning med den hopade
han omkring sig en cirkel av avhuggna lemmar. På detta sätt
banade han sig väg in i den tätaste hopen av ryttare med de
lugna och avmätta rörelserna hos en skördeman, som mejar
av ett sädesfält. Det var Clopin Trouillefou. Ett
hakeböss-skott falide honom till marken.
Emellertid hade fönstren åter öppnats. Grannarna, som
hört de kungliga soldaternas fältrop, ingrep i striden, och
från varenda våning regnade det kulor över friborgarna.
Kyrkplanen var uppfylld av en tjock krutrök, som genom-
429
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
