Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte boken - 1. Den lilla skon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
snott sina armar om dotterns midja, men det grepp, som
sålunda förenade henne med dottern var så kraftigt, att det
var honom omöjligt att lösa det. Då släpade Henriet Cousin
den unga flickan ut ur cellen och modern släpade med.
Bådas ögon var slutna.
I detta ögonblick gick solen upp och på torget hade det
redan samlats en massa människor, som på avstånd försökte
urskilja, vad det var som man släpade över stenläggningen
fram mot galgen. Ty Tristan hade en sannskyldig mani att
vid alla avrättningar hålla de nyfikna på avstånd.
Inga syntes till i fönstren. Men långt borta, högst uppe i
det torn av Notre-Damekyrkan, som vetter mot
Grèvetorget, avtecknade sig mot den klara morgonhimmelen
gestalterna av två män, som tycktes blicka ned på torget.
Henriet Cousin stannade vid foten av den ödesdigra
stegen, och flämtande, så upprörd gjorde honom det som han
hade för handen, lade han repet kring den unga flickans
vackra hals. Den olyckliga flickan kände den hemska
beröringen av hamprepet. Hon slog upp ögonen och såg
stengal-gens benrangelsarm utsträckt över sitt huvud. Då ruskade
hon på sig och ropade med hög, hjärtslitande röst:
— Nej, nej! Jag vill inte!
Modern, vars huvud var alldeles begravt i dotterns
kläder, sade inte ett ord, men man såg, hur hela hennes kropp
skakade, och man hörde hennes kyssar fördubblas. Bödeln
begagnade sig av detta ögonblick till att plötsligt bända upp
hennes grepp om den dömda, och hennes armar gav efter,
vare sig det nu berodde på utmattning eller förtvivlan. Då
tog han den unga flickan på sin axel, varifrån hennes
älskliga gestalt behagfullt hängde ned, och sedan satte han sin fot
på stegen för att stiga uppför den.
I detta ögonblick slog modern, som legat hopkrupen på
stenläggningen, plötsligt upp ögonen. Utan att utstöta
något skri, sprang hon upp med ett förfärande uttryck, och
liksom då ett vilt djur störtar sig över sitt byte, kastade hon sig
över bödelns hand och bet i den. Detta gick blixtsnabbt.
Bödeln tjöt av smärta. Man skyndade honom till undsättning
och befriade med svårighet hans blödande hand från mo-
463
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
