Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte boken - 1. Den lilla skon - 2. ”La creatura bella bianca vestita” (Dante)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derns tänder. Hon teg. Man knuffade brutalt undan henne,
och då slog hennes huvud tungt mot marken. Man lyfte upp
henne. Hon sjönk tillbaka igen — hon var död.
Bödeln, som inte hade släppt den unga flickan, började
åter stiga uppför stegen.
ANDRA KAPITLET
"La creatura bella bianca vestita"1
(Dante)
När Quasimodo såg, att cellen var tom, att zigenerskan var
borta, att hon blivit bortförd, medan han försvarat henne,
slet han sig i håret med båda händerna och stampade i
golvet av sorg och förtvivlan; sedan började han springa genom
hela kyrkan och leta efter den unga zigenerskan. Det var
just i detta ögonblick som kungens bågskyttar segrande
trängde in i kyrkan, likaledes letande efter zigenarflickan.
Den stackars döve klockringaren hjälpte dem i deras
letande, ty han anade inte deras ödesdigra avsikter; han trodde
att det var friborgarna som var zigenarflickans fiender. Han
själv visade Tristan 1’Hermite omkring till alla möjliga
gömställen, öppnade lönndörrar, altarets dubbelväggar,
lönnrummen i sakristiorna. Om den stackars flickan
alltjämt funnits kvar där, skulle det ha varit han, som
överlämnat henne i deras händer.
När den outtröttlige Tristan slutligen insett gagnlösheten
i sitt letande, fortsatte Quasimodo på egen hand. Tjugu
gånger, hundrade gånger om gick han omkring i kyrkan,
från ena änden till den andra, från tornen till grunden, steg
upp för torntrappan, sprang nedför den, ropade, skrek,
kikade in i alla hål, snokade, stack in en tänd fackla i varje
valv, desperat, vanvettig, kvidande. Ett vilt djur, som
förlorat sin hona, kan inte ryta värre, kan inte vara vildare. Till
sist, när han till fullo förvissat sig om att hon var borta, att
allt var över, att man hade stulit henne från honom, gick han
1 "Den vackra varelsen i vita kläder".
464
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
