Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klosterruinen och dess problem, av Bertil Waldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klosterruinen och dess problem
föra hit; någon visshet om, huruvida dylika byggnader funnits vid Rise-
berga, eller någon som helst kännedom om var de i så fall varit belägna,
äga vi emellertid ännu icke.
Med Vreta klosters utgrävning och konservering 1916—26 inleddes den
klostrens 2ra i våra dagars svenska kulturminnesvård, som för framtiden
kommer att hugfästas i namn sådana som Vreta, Varnhem, Alvastra, Vad-
stena och vi hoppas även Riseberga.
Under förromantiken, Ossians och Werthers tidsålder, kom ruinen på
modet, och väl var det, ty kalkugnen i Solbergshagen var nog ingen
tillfällighet utan en åtskilligt symptomatisk företeelse. Ett romantiskt
ruinsvärmeri, som i en svensk herrgårdspark kunde ta sig uttryck i en
eremithydda eller en brusten götisk valvbåge från Jaktslottets dagar,
ha vi ärvt från denna tid, och det är nog alltjämt djupt rotat. Vittrande,
mossbelupna murar, där ödlorna gassa sig i solen, det dova ljudet under-
ifrån, som för vandraren tillkännager förefintligheten av dolda grav-
kamrar eller mystiska lönngångar, rasslet av stenar och bruk, som ge vika
under stegen, men i övrigt ro, dödens ro, en förtätad stämning av full-
bordad förgängelse och alltjämt fortskridande — sådan är grundtonen i
denna elegiska ruinuppfattning, åt vilken nog en och annan skattar även
i vår realistiska tid.
Det lönar sig ej att söka förneka, att en modern klosterkonservering
drar med sig offret av många av de stämningsvärden, som höra samman
med en dylik uppfattning. De operativa ingrepp, som äro påkallade,
kunna mången gång te sig väl hårdhänta. De gå ut på att rädda livet
på patienten, och just detta är den springande punkten. Det är icke
blott en revidering, det är en total omvärdering av ruinbegreppet det
gäller.
Ruinen skall alls icke dö, den skall leva och bestå.
Ty ruinen kan ha andra uppgifter än att inspirera betraktelser i stil
med Thomas Grays” ”Elegi skriven på en lantkyrkogård”. Den är dock
i främsta rummet ett kulturminnesmärke, som för oss och i än högre
grad för kommande släktled skall utgöra ett bestående vittnesbörd om en
fjärranfaren epoks livsbetingelser och strävanden. Vårt värv är att — i
elfte timmen, om vi ej äro än senare ute — söka efter bästa förmåga
rädda undan den nu, sedan den mänskliga förstörelselustan fått sitt,
så att säga organiska förödelsen de dyrbara relikter, som ännu återstå,
och bevara dessa för så vitt möjligt lång tid framåt.
Skulle vid detta arbete en eller annan romantisk ackvisition gå för-
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
