Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det brinnande hjärtat, av J. L. Saxon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det brinnande hjärtat
Kristi rike i allmänhet. Sedan var han tyst en stund. Därefter började han den allra
kraftigaste bön för sin familj och slöt med de orden: ”Amen, i vår herre Kristi Jesu
namn, amen!”
Hans hustru, som blivit orolig över, att det var något ovanligt med honom, frågade,
om han ej ville gå ut i fria luften. Han följde med henne, och de gingo ett slag kring
gården, men nu kunde han ej mera tala. Han satte sig på en soffa i salen, till dess
läkaren kom om en halv timme. Då måste han föras upp i sängkammaren. Om natten
hade han sans och räckte de sina handen. KI1. 5 på morgonen andades han ut. Hans
sista ord voro den nämnda bönen.
Det var hjärtförlamning, som ändat hans liv. Det brinnande hjärta,
som under ett helt liv lyst över Riseberga, hade slocknat. Nej, icke slock-
nat. Det lyser ännu över en värld, som är långt mera märklig än den
vi se med de skumma ögon, som skola brista i döden: i minnets värld.
Då Olof Gabriel Hedengren dog, ägnade tidningar och tidskrifter åt
hågkomsten av honom en uppmärksamhet, som dittills kommit blott få
svenskar till del.
Örebro läns hushållningssällskap införde i sin årsberättelse en av säll-
skapets sekreterare brukspatron C. G. Löwenhielm skriven runa, i vilken
Hedengren kallades ”Örebro läns främste jordbrukare”. Han jämställdes
däri med de män, ”som inom Sverige gjort de största fredliga erövringar
på jordbrukets bana”: Maclean, Stjernsvärd, Nonnen och Nathorst. Runan
slöt med ett varmt tack till ”den utmärkte lantbrukaren, den redlige
medborgaren, vilken i så hög grad gagnat och hedrat Örebro län”.
Hushållningssällskapet lät prägla en minnespenning i guld, som å ena
sidan upptog Hedengrens bröstbild och å den andra ett rikt vetefält, i
vars bakgrund syntes Riseberga klosterruin. Medaljens omskrift lydde:
”Odlarens skördar vårda hans minne.”
Knappt över någon plats i vår älskade hembygd vilar en sådan min-
nets glans som över Riseberga.
Riseberga har för oss närkingar blivit symbolen av den idealitet, som
bryter bygd och odlar, vare sig det gäller ödemark eller människosjälar.
Endast den idealitet, som förenar dessa två egenskaper, är den rätta.
Idealiteten skall lyfta oss, fylla våra hjärnor med idéer, våra hjärtan med
värme. Då — och endast då — blir vårt arbete föredöme, tro och sång.
Nu drömma varma hjärtan åter stort om Riseberga.
Vi, som älska vår hembygd, vi vilja alla ge vårt stöd åt förverkligandet
av denna vackra dröm.
Vi, som älska vår hembygd, vi glädja oss alla över att brinnande hjärtan
åter skola lysa över vackra, minnesrika Riseberga.
UD
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
