Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trollstigen, av J. G. Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Risebergaboken
säckskorg, vars märkligaste och oföränderligt återkommande innehåll
var ett stort paket med tunna pannkakor rullade med hallonsylt inuti.
Vid tiotiden på kvällen tågade Karlström och jag i väg, han med
fiskegrejorna och jag med matsäckskorgen. Klockan elva satte vi ut
håvarna, och det hände väl ibland att vi började vittja dem någon
stund före midnatt.
Sena tiders barn, som lida följderna av utfiskning och kräftpest, kunna
väl knappast föreställa sig de fångster som vi gjorde. Håvarna kunde
stå svarta av fyra, fem stora odjur, när de kommo upp ur djupet. Mellan
tjugu och trettio tjog var en normal fångst den första natten, och jag
kommer ihåg en jättefångst på åttio tjog.
En gång under gymnasieåren hade jag främmande till kräftfisket.
Det var Per Johan Hellbom, adjunkten och lavforskaren, som varit min
lärare i andra klassen, men nu var gammal och grå. Vidare var det hans
son Otto Hellbom, lärare vid tekniska skolan i Örebro. Det var upp-
gjort att Otto och jag skulle gå med Karlström på kräftmete och att
gammelfar skulle få sova. Först skulle vi ta oss en lur på kvällen,
och vid tiotiden smög jag mig in i gästrummet där Hellbommarna sovo.
Otto var hårdsövd, och rätt som det var satte gubben sig upp som ett
tänt ljus och röt: ”Är Ni förbaskade, pojkar, tänker Ni smita iväg utan
mig!” Sedan var gubben med och sprang i ålanden hela natten, och
han var särskilt förtjust åt en liten plunta med livets vatten, som min
mamma lagt extra i korgen de höga gästerna till ära.
Följande morgon vid frukosten höll gubben en föreläsning för min
mamma om det skadliga i att salta kräftorna vid kokningen. Mor var
en fredlig ande och något av en diplomat, så hon lovade att ställa sig
doktorns ordination till noggrann efterrättelse. Men i stillhet saltade
hon en näve grovt salt till varje tjog, som den urgamla seden bjöd.
Gubben sken som en sol för att han fått sin vilja fram. Han åt tjog
efter tjog och sade flera gånger jublande: ”Jaa, sir frua, det är en
annan smak än när en fördärvar kräftera mä salt!”
Hemma på gården regerade Far i uthus och bland parkträden. Nere
vid pörtet hade vi en väldig gammal lind, och kring landsvägen stodo
jätteaskar, om vilka Far talade med en vördnad som om de hört till
den adliga Hofstenska släkten, som sett dem växa upp. Lönnar voro
där många, och nya lindar hämtade Far från Latorp så tidigt att han
hann se dem växa ut till stora skuggiga träd.
Men kungsträden på gården voro de tre hästkastanjerna. De marke-
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
