Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Risebergadagen 1930, av Bertil Waldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Risebergadagen 1930
ordförande, doktor Joel Ekelund, dels av länets hövding, Bror C. Hassel-
rot, av den förre med mycken pondus och någon rampfeber, av den
senare med en oratorisk sehvungfullhet, som kom en viss sensation åstad,
ty det är icke alla dar man får höra landshövdingar utlägga sina temata
på delvis femfotade, delvis mera frigjorda jamber. Efter ett odeciderat
antal akademiska kvartar randades så omsider stunden för dagens stora
evenemang och förnämsta attraktion: klosterspelet. Dessförinnan hade
dock professor J. Gunnar Andersson haft en livligt uppskattad entré, Om
än hans intentioner vid tillfället inskränkte sig till att förmå vissa lyck-
ligt lottade till den självuppoffrande och hänsynsfulla akten av solidaritet
alt spänna ned sina parasoller, så var dock publiken i dess stora flertal
underkunnig om alt den, som härvid trädde i funktion, var ingen mindre
än Risebergas klosterruinens, festens och ej minst skådespelets
deus ex machina, en personage utan vilken Riseberga klosterspel kunnat
klara sig lika litet som otaliga tidigare dramatiska skapelser alltifrån
medeltidens mysteriespel.
”Fru Brita rider till Riseberga” hade till auktor den unge författaren
Olov Gunnarsson, som den dagen hemförde en härlig victoria. Hans
opus hade sina litterära förtjänster liksom sina svagheter, här är emel-
lertid ej platsen för någon ingående analys. Vare nog sagt, att det i inne-
hållshänseende fullgott bildade kärnan till den formella utstyrseln, som
inkarnerad i naturens yppigaste försommarfägring, 1 den lika romantiska
som autentiska ruinmiljön, i mäktigt gripande scenkonst, i sköna kvinnor,
granna färger och melodiska toner samverkade till en storslagen helhet
och gjorde klosterspelet till en fascinerande upplevelse, ett minne för livet.
För det sceniska framförandet svarade fru Gerda Lundequist, som väl-
villigt lagit regin om hand. Hennes regikonst firade en triumf, men denna
förbleknade dock vid sidan av hennes egen tolkning av Birgittas roll.
De stora klassiska linjerna i Gerda Lundequists konst kommo väl till
sin rätt i den monumentala personlighet, som Birgitta, kungafränkan
och sierskan, förlänats av tradition och dikt och i vilken hon mötte oss
under klosterkyrkans grånade murar. En ej mindre pregnant scenisk
gestaltning blev fru Maria Schildknechts abbedissa, en mästerligt genom-
förd studie, knapp, avmätt och ändå rikt nyanserad. Till samma höga
plan, till verkligt stor konst nådde också Anna Lindahls framställning
av syster Anna; det var en tragedienne av betydande mått, som vid
madonnans fötter tillstod sin syndiga, jordiska kärlek och anropade guds-
modern om befrielse ur klostrets fängsel. Solveig Hedengran, den otro-
ligt täcka novisen Ingegärd, fick ej pröva på dylika individuella presta-
<))
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
