Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svea älv, av Lennart von Post
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SINE
Svea älv
talande uttryck för strömskillnaden mellan det levande vattendraget och
dess döda föregångare.
Det var heller inga småmängder vatten, som Svea älv hade att föra
fram. Exakt kan dess vattenföring för närvarande ej beräknas. Men
storleksordningen kan uppskattas med ledning av tillrinningsområdets
ytvidd. Så gott som alla de floder i Skandinavien, Ryssland och Tysk-
land, som i våra dagar mynna ut i Östersjön, hade under Ancylustiden
i Svea älv sin gemensamma väg fram till världshavet. Östersjöbäckenets
tillrinningsområde är ungefär två millioner kvadratkilometer, nära en
tredjedel mera än den landyta, som Volga — det nutida Europas största
flod — avvattnar. Om nederbörden på Svea älvs tid var densamma som
nu, skulle älvens flödkraft varit 20,000 kubikmeter i sekunden, eller åt-
skilligt mera än vad alla vårt lands nutida älvar och åar tillsammans
framföra. Göta älv för vid medelvatten knappt fyrtiondedelen av den
för Svea älv beräknade vattenmängden, och S:t Lawrencefloden med
Niagara icke fullt tredjedelen. Men det är att antaga, att Svea älvs
vattenföring varit vida större. Ty i kalkylen ingå icke de till sin storlek
obekan’a, men säkerligen ansenliga vattenmängder, som den smältande
landisresten i Nordskandinavien årligen sände ut i Ancylussjön och som
också fördes vidare till havet genom Svea älv.
Letälvsdalens breda parti är nästan den enda del av Svea älvs bädd,
som ännu i dag är vattenbetäckt. I denna stora samlingsfåra för det
baltiska avloppsvattnet mynnade ursprungligen ett tiotal, sedermera en-
dast fem vattenrännor, som ledde ned från pasströsklarna på vattendela-
ren mellan Letälvsdalen och Stora Björken, och i vilka, när älvloppet
väl nått sin slutliga utbildningsform, mäktiga vattenfall uppstodo. Bott-
narna av dessa ”Sveafall” ligga nu torra eller täckta av torvmossar. Mesta-
dels står skogen tät och hög i dem. Endast i somliga rinna små bäckar,
och här och där markera skogstjärnar de ställen, där forntidens vatten-
flöde grävt hålor i fallrännornas bergbottnar. Men de döda fallens for-
mer äro mångenstädes så levande, att man, om ej skogen vore, kunde
tro sig vandra på den tillfälligt torrlagda bottnen av ett än i dag verk-
samt vattenfall.
Upptäckten av Svea älv tillhör märkvärdigt nog de senare årens land-
vinningar för svensk geologi. Varken Sveafallen eller Svea älvs huvud-
fåra — Letälvens sjölika utvidgning nedanför Degerfors — hade upp-
märksammats av geologerna förrän ganska nyligen, då en systematisk
undersökning av trakten företogs. Och likväl hade man ända sedan 1890-
talet vetat, att, om Ancylussjön verkligen varit en över världshavet upp-
107
|| I
MERA TE
— - ARD
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
