Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En fågelsjö i Närke, av Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Risebergaboken
skap. Jämna som .golv breda fälten ut sig åt alla håll. Åt väster och
i synnerhet åt öster ser man knappast någon gräns på slätten, men i
söder och norr blåna skogsåsar, och där ligga de röda bondbyarna.
Härute finns bara lador, men lador i all oändlighet. Havre- och timotej-
fält omväxla med rutor av råg, alltsammans är särdeles yppigt. Starr
och fräken, som förr behärskade slätten, ha dröjt sig kvar endast i de
talrika dikesgravarna. I hänförda ordalag brukar den revolution beskri-
vas, Hjälmare-Kvismaresänkningen, som inbragte många tusen tunn-
land åt plogen och kulturen, havre i all oändlighet i stället för ”kraftlös
starr”, som det brukar stå i beskrivningarna. Det var nog en god sak
ur ekonomisk och agrikulturell synpunkt, men med det poetiska skimret
blir det nog si och så, när man tänker på de skaror av kärrfåglar, tranor
och dubbelbäckasiner, som blevo hemlösa.
Men låtom oss lämna dessa vemodiga betraktelser och vandra vidare för
att se, vad som finns kvar. Landskapet är alltjämt så egenartat, att det
kan hysa sin särskilda fågelvärld.
Otaliga lärkor hänga som på osynliga gummitrådar i den dall-
rande sollufien och spela, kajor stimma och kråkor kraxa på ladutaken,
ett par rapphöns svirra upp vid dikesrenen, det är den typiska åker-
faunan. Men se där! En rätt stor gråspräcklig fågel med omåttligt
lång bågböjd näbb kommer farande. Det är storspoven, traktens vind-
spoling och verkliga karaktärsfågel, en vacker och intressant varelse och
därtill en flöjtblåsare av rang. Egentligen en sumpmarksfågel, skapad
att vada omkring på grunt vatten och hämta upp smådjur ur gyttjan
med den långa näbben, har han funnit sig till rätta med torrläggningen
och blivit en åkerfågel, som lägger sitt bo på vallarna och, när dessa
blivit för högvuxna, för ut ungarna på de spirande havrefälten. Vatten
finner han i dikesgravarna och på markerna sniglar, favoriträtten, som
han förtär litervis till nytta för jordbruket. Men det är bara en kort
tid som storspoven livar upp ängarna. Redan i mitten av juni resa
honorna söderut, till havskusterna och ebbstränderna kring Nordsjön och
på Irland. När ungarna blivit vuxna och flygfärdiga en månad senare,
följer hannen efter. Först efter ytterligare en månad flytta ungfåglarna,
men de ha då för länge sedan i stor utsträckning lämnat ängarna och
sökt sig till fastmarkernas stubbåkrar, där de kalasat på gräshoppor.
Men nu flyga storspovarna parvis omkring och drilla utan ände. Först
flyger den storvuxna honan, efter kommer hannen, som med hastiga
vingslag höjer sig och sedan med orörliga, högtspända vingar seglar snett
nedåt, utstötande flöjttoner, som småningom övergå till en jublande
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
