Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En fågelsjö i Närke, av Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Risebergaboken
Så möta vi den blå kärrhöken. På avstånd ser han vit ut, på närmare
håll urskiljes det blågrå på huvud och rygg, de ramsvarta vingspet-
sarna, kanske också de gula ögonen och benen. Det är en grann fågel
och därtill ovanlig. Förr trodde man, att han häckade endast vid de
lapska myrarna, men här har han bott av gammalt, ehuru hans bo
inte anträffades förrän för 12 år sedan. Helt lågt över marken kommer
den egendomliga fågeln strykande, fågeln med ugglehuvud, fiskmås-
färg och hökgestalt. Han flyger långsamt mot vinden längs dikesrenarna
och spanar ned i gräset. Han tittar efter sork. Ibland stannar han
fladdrande som en tornfalk för att ta något 1 närmare skärskådande, så
far han vidare med omväxlande vingslag och segelflykt. Ser han något
röra sig i gräset, slår han kvickt ned, men han är strax uppe igen efter
en bom. Vid skogskanten höjer han sig och fortsätter med en flykt,
som påminner om sparvhökens. Nu gäller också jakten småfågel, pip-
lärkor och bofinkar, som hoppa omkring på trädor och stubbåkrar
invid mossdungarna. Med skydd av något videsnår söker han närma
sig, och lyckas han, störtar han som en vit blixt ned i fågelflocken och
griper ett rov, med vilket han sedan flyger till honan, så vida han
inte behöver det för egen räkning. Blåhökhannen är en ovanligt exem-
plarisk äkta man. Redan under ”smekmånaden” behöver inte honan
göra annat än sitta i en trädtopp och vänta på ”stekta sparvar” genom
hannens förmedling. När bobyggnaden börjar, visar sig hannen också
mycket intresserad av den saken, och när honan, som -ser helt annor-
lunda ut, märkbart större och till färgen brunspräcklig, ligger på ägg,
håller han trogen vakt mellan jaktfärderna. Det blir en väldig arbets-
börda för blåhökhannen, när ungarna, stundom sex till antalet, börja
bli matfriska. Han får då inte vila en minut i närheten av boet, ty
honan motar i väg honom, först med böner, sedan med ”handgriplig-
heter”
Vi äro nu framme vid stranden av den sänkta sjön. Sjöbottnen ut-
göres av ett väldigt träsk. I mitten härskar vassen oinskränkt, runt
om breda sig kärrbottnar med starr, fräken, och videsnår, här och där
blänka klarvatten, och tvärs genom alltsammans skär en stor kanal. För
så gott som alla sumpfåglar finnes här åtminstone något område, som
uppfyller deras speciella krav på trevnad.
Länge behöver man inte spana utåt sjömarken, förrän man får syn
på några av dessa befjädrade invånare. Främst falla svanarna i ögonen.
Flera par av dessa stora fåglar häcka här. Det är en vacker syn, när
svanarna parvis och med taktmässigt susande vingslag sträcka runt sjön
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
