Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En fågelsjö i Närke, av Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Risebergaboken
alla håll, jordugglan pustar som ett lokomotiv högt uppe i luften, och
ibland smattrar hon starkt med vingarna.
Om några av fåglarna kan man nästan säga, att de leva helt för
musiken. Man ser dem sällan men hör dem desto mer nattetid. Det
gäller vattenrallen, som lever i vassen och är släkt med kornknarren. Hans
läte viner som hammarslag från alla vassruggar. Sumphönan hör också
till släkten. Hon håller till i fräkenkärren, varifrån hennes vissling lju-
der med ej fullt sekundlånga intervaller som fallande vattendroppar.
I gölarna bor en tredje art, rörhönan, vilkens kackel emellanåt höres
som skramlet från glasbuteljer. Så ha vi horsgöken, jägarnas enkel-
bäckasin, som är en betydande person om vårkvällarna. Med ett takt-
fast tickande läte flyger han över kärren, ibland seglar han med högt
lyfta vingar ett stycke, varvid han vrider sig om och vänder ryggen
nedåt, vilket ter sig mycket lustigt. Slutligen stiger han fladdrande upp
i luften och utför sin välkända musik, då han faller snett nedåt och
låter luften rusa genom de yttre stjärtpennorna, varvid det bräker som
en get. Nästan okänd är däremot den mindre s. k. halvenkla bäckasinen.
Om vårnätterna, sedan det blivit nermörkt, hör man här vid Kvismaren
hans flygmusik, något av det besynnerligaste av allt besynnerligt. Högt
uppe i luften drar den lilla gynnaren, som är föga större än en lärka,
fram med ett bullrande ljud, som mest av allt påminner om klapprande
hästgalopp över en bro. Ljudet varar omkring 10 sekunder, avbrytes
plötsligt och efterföljes av ett ytterligt svagt kvitter, som i sin tur snart
upphör och följes av några starka susningar, då fågeln kastar sig nedåt.
Sjöns småfåglar, den brokiga sävsparven, rörsångaren och sävsångaren,
pläga sjunga flitigt om kvällarna, men nattsångare är endast den sist-
nämnda. Det är särskilt om högsommarnätterna han sjunger sin vackra
sång; han anländer visserligen i början av maj, men gör sig då föga
bemärkt i den öronbedövande konserten. På sistone har en ny,
mycket sällsynt sångare uppenbarat sig vid sjön, gräshoppsångaren, en
liten, men nog så besynnerlig figur. Nattetid höres hans sång, som
något påminner om en elektrisk ringklocka, ett entonigt ”sirr”, som utan
uppehåll rullar på i timtal. Den lilla fågeln sitter under ”sången” i
toppen av en videbuske på ängen, näbben håller han vitt utspärrad,
halsfjädrarna stå ut som en kula och hela fågeln och kvisten, som han
sitter på, darra i takt med surrandet.
Våren 1920 var sista gången jag hörde rördrommen vid sjön. Han
skötte då kejsarbasen i konserten. Med en halv minuts mellanrum kom
hans taktfasta, dånande ljud från det största vassfältet längst öster i
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
