Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herrfallsäng i Hallsbergs socken, av Anton Jansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Risebergaboken
nog varit föremål för odling förr i tiden, att döma av de små, nu
med trevlig örtvegetation bevuxna upplagda låga stenhögarna. Här har
intill senaste åren traktens ungdom samlats till fester och midsom-
mardans, men det är nu inom den egentliga ängen lyckligtvis slut med
detta, och det ser ut som om de skador, som åstadkommits, nämligen
dels det nära undertryckandet av en del arter såsom backklöver (Tri-
folium montanum) och dels inträngandet av andra arter, ruderatväxter, som
icke höra hit, t. ex. vitgröe (Poa annua), groblad (Plantago major), timo-
tej (Phlxum pratense) m. fl., äro på väg att botas.
Ängen erbjuder härifrån med sina fristående masurbjörkar, almar och
askar, de alltid en så behaglig stämning skänkande hasslarna, med ljuset
över den yppiga lövgrönskan och över blomstermattan en tjusande an-
blick. Det är leende natur, som stämmer sinnet fritt och glatt. Den öppna
ängen fortsätter åt öster men är liksom inhägnad på sidorna, genom att
hasslarna här växa tätare, med kronorna av alm, ask och asp höjande
sig över lövvalvet. Kulturen märkes tyvärr på en detalj: järnvägen Halls-
berg—Stockholm skär nämligen ängen och uppdelar den i en sydlig och
en nordlig del. Den senare är den egentliga, tätvuxna lunden, ett sam-
manhängande valv av alm och hassel.
Det lönar sig att besöka ängen vid olika tider av året men helst redan
på våren, då floran är mindre omväxlande men ej mindre tilldragande
än senare, och så vid högsommartid, då den utvecklar en yppig rikedom
i grönska och färgprakt. I ängens slutnare delar är det på våren vitt av
vitsippor, sparsammare med blåsippor. Lungroten (Pulmonaria officina-
lis) är ställvis, särskilt ned mot järnvägen, glädjande riklig och fröjdar
ögat med sina underligt från rött till blått skiftande blommor, en egen-
skap som den delar med den här likaledes talrika, så vackra vårvelen
(Lathyrus eller Orobus vernus). En vitblommig form av lungörten, myc-
ket sällsynt, är för övrigt funnen här. Gullvivor finnes det givetvis i
den öppna ängen, men det ser ut som om den alltför "hårda beskatt-
ningen har kommit dem att glesna. Vid stenrösena och intill snå-
ren upptäcker man några Viola-arter, sålunda V. hirta (marsviolen),
vidare V. mirabilis (underviolen) samt V. riviniana (lundviolen). Den
sig lätt spridande fältärven (Cerastium arvense), som med rikliga
vita stjärnblommor översållar marken, har på senare år inkommit i ängens
torraste västliga del. Nämnas slutligen smultronblomster (Fragaria vesca),
den nätta gyllene ögonmuran (Potentilla verna), det blå jungfrulinet
(Polygala amarellum), en vårstarr (Carex verna), vårbrodd (Anthoxan-
thum odoratum) samt kattfotsört (Gnaphalium dioecum), maskrosor
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
