Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När sjön steg i markerna, av Gösta Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När sjön skeg i markerna
Men denna glada bild hör endast till de goda åren; mot den svarar en
annan och dystrare, då efiersommaren blev regnig, och sjön steg i mar-
kerna. Kunde någon ängsslåtter över huvud äga rum, skedde den med stor
möda och mycket besvär. Vältalig är i all sin knapphet följande anteck-
ning, som bonden Jonas Pehrsson i Konsta i Sköllersta gjort 1814 i den
minnesbok, han förde, och som nu finnes i socknens hembygdsförenings
ägo: ”Den 12 augusti sluta vi tjöra in det sista höö. I detta år war
mycket hinder af watten och rängn. Wi har tjörd och rodd mycket rått
gräs up til torknings. Wi bärgade mäst med egen makt.” Att använda
kjuldon ute på själva ängarna var väl nästan alltid en omöjlighet, man
fick draga höet på långa släpor av det utseende, som fig. 4 visar, eller
bära det på stänger, som man kan se på Wallanders en smula overkligt
hopkomponerade målning från Stora Mellösa (fig. 3). Men när det ville
sig riktigt illa, stod vattnet som en sjö långt upp emot åkermarken,
och det enda sättet att skaffa vinterfoder åt djuren var snarast att
förlikna vid fiske. Man slog gräset från båtar och torkade det på land-
backen.
För att förstå detta bör man betänka, hur markförhållandena denna tid
voro. Vid de stora östnärkiska byarna lågo ängarna vanligen från vägen
ned mot kärret, mycket långa och åtskilligt bredare vid vägen än nedåt.
Stora delar av dessa bygder liksom också de mellersta delarna av vårt
landskap äro som bekant ytterst låglänta. Redan relativt små nederbörds-
ökningar utöver det normala gåvo den tiden översvämningar till resultat.
Men ängsmarkerna voro å andra sidan av långt större betydelse i hushåll-
ningen än i våra dagar.
All byns åkermark var ännu långt fram emot slutet av 1800-talet prak-
tiskt taget förbehållen brödsäden: rågen, vetet, potatisen och vad det eljest
kunde vara. Men runt de gamla byarnas samlade jord lågo de marker,
som skulle ge bete åt kreaturen och foder för den långa vintern. I många
delar av landet var det främst skogsmarken, som togs i bruk härför:
om sommaren drevs boskapen till långt avlägsna fäbodar och för vintern
samlades hö på myrslogarna, renlav inne i barrskogen och löv från
markens träd. Större delen av vårt landskap saknar däremot sådana
skogsmarker, och här fingo de sidlänta ängarna, de långa maderna ned
emot sjöarna eller kärren träda i stället. De kunde visserligen ej i så stor
utsträckning användas som betesmark redan av det skäl, som Kräklinge-
kyrkoherden Gustaf Hedin så förträffligt explicerar i sin 1741 tryckta
beskrivning över sin hemsocken: ”På dessa blöta ängar vil ingen gärna
låta dem (kreaturen) gå för länge, emedan vallen skadas igenom mycken
5 133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
