Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Närkespojken som globetrotter, av John Nerén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
a
NÄRKESPOJKEN SOM GLOBETROTTER
Öden och äventyr i tre världsdelar Berättade
av JOHN NERÉN
r 1877 — jag var då sex år gammal — kom min morfar, den i vida
kretsar i Närke kände tröskverksbyggaren Lars Åhlström hem från
Amerika för andra gången utan att ha funnit det guld, som han hade
sökt därute. Han stannade i vårt hem i St. Mellösa, och hans berättelser
från det avlägsna landet i väster gjorde givetvis ett djupt intryck på
mig, som aldrig förr hört något sådant, och i drömmen såg jag ofta
bilder, som morfar upprullat för mig under dagens lopp.
Ungefär samtidigt eller kanske något år senare hade min farfar tagit
mig med på en roddtur, då mor, pigan och ett par hjälpgummor voro
nere vid Katrinelund för att byka — hela socknen bykte vid ”sjön”.
Farfar hade inte rott många hundra meter åt Göksholmshållet till, förrän
hela Stor-Hjälmarens blanka yta öppnade sig mot öster, och åt det
hållet såg man blott himmel och vatten.
Förut hade mina drömmars land legat i väster, nu började jag att
drömma om länder liggande österut.
Ännu ett barndomsminne förskriver sig från Katrinelund, som visser-
ligen var ett allmänt ”bykställe” men i ännu högre grad ett badställe
med sand nästan lika vit och fin som vid stranden till ett hav. Här
utkämpade jag mot en av mina värsta antagonister i småskolan en
brottningskamp i vattnet, som jag aldrig skall glömma. Men när stri-
den gav negativt resultat — vi hamnade båda på bottnen och höllo på
att kvävas — beslöts det, att tvisten skulle slitas på så sätt, att den, som
stannade längst under vattnet, korades till segrare. Striden slutade med
att man måste rulla mig för att få liv i mig igen. Men jag hade i alla
fall stannat längst under vattnet, och jag kan ännu någon gång höra
det ringa i öronen alldeles som då: ”Johan ä lickst.”
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
