Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Närkespojken som globetrotter, av John Nerén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Närkespojken som globetrotter
Vid tolv års ålder kom jag i ”storskoln”, sedan jag först genomgått
hela folkskolan. Jag var visserligen icke större än många av de andra
kamralerna i ”ettan”, men däremot två eller tre år äldre än de flesta,
och detta förargade mig till den grad, att jag beslöt att på egen hand
läsa under sommaren och ”hoppa över” tvåan. Men då måste jag ha
växter, och min far skickade mig därför till trädgårdsmästare Svensson
vid Segersjö för att han skulle undervisa mig i botanikens första grunder.
Svensson var en stor blomsterälskare, som öppnade ögonen på mig
för alla de vackra blommorna, och jag blev blomsterbiten till den grad,
alt jag fann Hartmans ”Nerikes Flora” vara den mest intressanta lektyr.
Och min gamla farmor, som var född 1803, hjälpte till att underhålla min
kärlek till naturen. Kanske icke så mycket genom sin växtkännedom,
som dock visst icke var föraktlig, utan snarare genom sina berättelser om
de stora gösarna i botten på Hjälmaren och om de eldröda lingontuvorna
i den djupa skogen, där ”tomtabisen” hade sitt tillhåll, och om vars
existens hon var lika säker som jag att Cypripedium calceolus växte i
Stockebäcks äng.
I detta sammanhang bör jag kanske nämna något även om en annan
ättemoder, som visserligen icke hade något inflytande på mitt blivande
”globetrotter”-skap, men som dock vid månget tillfälle kom att spela
en viss roll, då det gällde att ”klara sig”. Ty även om man mången gång
själv är ganska oskyldig eller rent av utan skuld, kan det lätt hända,
att man kommer i ganska kinkiga situationer, om man ej drar sig för
att ”vara med” på litet av varje.
Den ättemodern var ”Christin uti Röösiöö”, min mormorsmormor...
i sjunde eller åttonde led. Hon anklagades av kyrkoherden Nils — hans
officiella namn var Nicolaus Zenius och han var kyrkoherde i St. Mel-
lösa år 1655 — för att hon ”satt sköti” på honom. Men fast den fromme
herr Nils gjorde sitt allra bästa för att få henne dömd till bålet, lyckades
han icke alls. Christins rappa tunga hade genast ett lämpligt svar till
hands, och man måste, till prästens stora förtret, ställa saken på fram-
liden.
Så gick några år, och min morfar kom för tredje gången hem från
Amerika. Jag hade nu läst massor av böcker om ”indianer och vita”
och ville höra honom berätta därom.
”Ja, käre Djann” (han kallade mig så och förklarade, att så hette
Johan på amerikanska), ”nått sån’t ha ja inte vari mä på förståss, men
nog har ja sitt indianer allti, men då kröp ja ner i gräse så di inte
skulle si mäj.”
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
