Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Närkespojken som globetrotter, av John Nerén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Närkespojken som globetrotter
där man nyss skjutit, såvida vi icke ville gå en lång omväg. När vi nu
höllo krigsråd om vad som egentligen borde göras, yttrade jag något
sådant som: ”Vi hinner nog över gatan om vi kvicka på, för de ligger
ju minst 200 meter från oss, och deras stora och tunga blykulor taga
minst en och ett par tiondels sekunder för att hinna fram, och...”
Två eller tre man brusto i gapskratt. ”En och en tiondels sekund”,
sade en, ”vad vet du om det? Ha, ha, ha...”
Jag hade på tungan att säga: ”Ja har tagit studentexamen och vet
sånt där, men det begriper inte ni, era bassar.” Men så hejdade jag mig.
Jag rent av tyckte mig se kapten Zimmermans varnande finger. Och
han hade sagt: ”Ju mindre du talar om din lärdom, ju mindre obehag
får du både av kamrater och befäl.” Men så flög den där lille hög-
färdsdjävulen i mig, som första gången visade sig, då Mörby-, Täby- och
Bittingsfallapojkarna ropade: ”Johan ä” lickst.” Och jag talade och sade:
”Om ni inte vill tro mig, ska jag bevisa det. Jag skall taga ett kort
steg rakt ut i gatan, så skall jag vänta, tills de skjuter, och så skall jag
hoppa tillbaks igen.”
Jag klev ut i gatan, men hade knappt kommit ut, förrän ånyo fyra
eller fem röktappar syntes. Men innan kulorna slogo in i muren —
denna gång så att rappningen rök om det — var jag åter bakom hörnet.
Det lär ha gått som ett stilla sus genom de tolv eller femton ”man-
narna”, men jag hörde det icke. Min ”tjomm”, visbybon Björn-Johan,
stark som tre vanliga karlar, ryckte nästan armen ur led på mig, när
jag hoppade tillbaka. Han kunde icke fort nog få mig i skydd bakom
knuten, tyckte han. Men fast jag bevisat, att kulorna gingo relativt
sakta, beslöts det, att vi skulle göra som Josef, då han for till Egypten —
nämligen taga en annan väg.
I slutet av år 1895 kom jag till Kapstaden. Jag hade visserligen varit
”hemma och läst”, men for som matros på ett norskt segelfartyg —
var ute för att praktisera, som det heter. Såsom ende svensk bland
sjutton norrmän och själv lika svensk-svensk, som de voro ”norske
nordmend fra Norge” säger det sig självt, att livet ombord icke hade varit
behagligt. Jag närde också en stark önskan att mönstra av, fast detta
är lättare sagt än gjort, då jag icke kunde ta säcken på ryggen och ”gå”,
ty jag hade ju lämnat sjöfartsboken till kaptenen, och en rymning
skulle medfört förlusten av densamma. Men när jag hörde alla de histo-
rier, man berättade om Johannesburg, ”The golden City”, blev jag till
den grad biten av ”guldfeber”, att jag beslöt att till varje pris krångla
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
