Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Närkespojken som globetrotter, av John Nerén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Risebergaboken
mig ifrån. Jag visste ju, att det icke var guldgrävning där uppe på vanligt
sätt, men det var i alla fall guld...
Så en dag lyckades jag efter sju sorger och åtta bedrövelser att få
mönstra av, fast det satt hårt åt. Och redan första dagen jag sökte
få arbete i Kapstaden — jag hade mönstrat av med 27/6 (c:a 25 kronor),
och det räckte inte ens till en tredjedel av biljetten — för att skaffa
respengar upp till Guldstaden, hade jag fått två jobb, ett som fånggeval-
diger på Kapstadens Långholmen, ”The Breakwater”, och ett som segel-
sömmare i Breestreet. I glädjen tog jag min studentmössa på mig och
gick upp till Botaniska Trädgården, de många ”Callunornas” speciella
trädgård. Men det var varmt, och mina blå sjömanskläder voro tjocka, och
jag satte mig efter en stund på en soffa.
”God afton”, hälsade en fryntlig röst, och då jag såg upp, stod en man
i halmhatt framför mig, klädd i en ganska sliten brun kostym.
”Mitt namn är Landby, jag tog ju inte studenten, men jag gick i alla
fall i sjunde nedre, och nu är jag aspirant vid järnvägen här.”
Det går hastigt att knyta bekantskaper med svenskar, då man kommer
till Afrika, och min nyförvärvade vän tyckte icke att det var något bevänt
med något av mina jobb, utan föreslog, när jag nämnde, att jag blott
ville stanna så länge, att jag hade respengar till Johantesburg, att jag
skulle bli kypare i stället.
”En svensk student blir inte kypare”, sade jag litet stött. Men detta
hindrade icke, att jag i alla fall blev det någon månad senare. Dock
sedan jag först varit ”barman”.
En kväll hade jag två schweizare, en holländare och en engelsman
vid mitt bord, där de för övrigt intagit så gott som alla sina måltider
under den veckas tid, som de bott på hotellet. Jag fjäskade aldrig, men
jag gjorde mitt bästa att vara en förstklassig ”passopp”, och detta hade
tydligen mina kunder lagt märke till, ty när jag kom med vänstra
handen och halva armen full av tallrikar, hörde jag, huru gästerna vid
mitt bord diskuterade — på franska — vilket belopp man borde ge en
ung man i dricks, som tydligen gjorde sitt bästa.
Jag började nu fundera över, huru jag skulle kunna låta dem veta,
att jag förstått deras samtal. Tillfället kom också om en stund, då någon
frågade, vad ”naatjes” var för frukt. ”Ja, sannerligen jag vet, vad engels-
männen kalla det”, svarade jag, ”men på franska heta de mandarines.”
Jag såg, huru mina gäster utbytte blickar med varandra, men jag
skyndade efter en stor skål med mandariner. Då jag kom tillbaka, frå-
gade holländaren, om jag talade franska, på vilket jag svarade som san-
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
