Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bernhard Malmströms första kända dikt, av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Risebergaboken
ländska riktningen. Enligt Strömberg var det just Manhem, som anord-
nade festerna den 30 november; förbundet firade med dem sin högtidsdag.
Malmströms tal är alltigenom byggt på samma idéer, som Geijers ”Man-
hem” och Karl XII:s-dikter, Tegnérs ”Svea”, Atterboms ”Den räddade
sköldmön” och andra samtida skaldeverk hade utvecklat. Grundläggan-
de är uppfattningen av den nordiska hjältekraften och dygden som ur-
sprungliga egenskaper hos våra förfäder, där de från sina friska, här-
dande, sköna hem bland de nordiska fjällarna drogo ut till strid och seger
mot kontinentens folk. Deras mest lysande tidsskiften — vikingatidens
och Vasatidens — ställas som motsats mot samtiden; i Malmströms tal
med orden: ”Nu svalla ej nordhavets vågor mera Över sina stränder, inga
bergras ifrån Seveberget förfära mera Söderns barn och förhärja deras
länder, njutningarnas vagga”. Karl XII — ”Stundom lycklig, stundom
olycklig, alltid dygdig, var han städse beundrad... Söderns yppige slav
skådade med stum förvåning upp emot Nordens isiga fjällar ... skådade
dit upp med förvåning och fasa, fruktande att störas i sin vällustiga ro”
— var den sista väldiga manifestationen av denna forna tiders hjältekraft
och dygd i Sverige.
Det ungdomligt storordiga, våldsamt patetiska i Malmströms uttrycks-
sätt kan icke förvåna. Det är tidens retoriska patos, återgivet av en ännu
ovan stämma. Senare skulle han ju framför allt komma att vinna rykte
för det mjuka behaget, det musikaliska välljudet i sin dikt. 1833 försökte
han sig i en stil, som ej tillhörde hans lynne, och överdrev därför icke blott
av ovana vid instrumentet. Han var emellertid fullt inne ’i de gängse
poetiska formerna, och hans framställning visar intryck från många olika
håll, vilka ibland stöta tillsammans på ett lustigt sätt. När han skriver:
O, så långt som Karlavagnen rullar
Sina gyllne hjul kring ljusblå rymd,
återklingar ju Tegnérs Svea:
I som kören med de gyllne tömmar
Er sftjärnevagn . ..
I höge Karlar!
Men när han fortsätter med:
Och så långt som över fält och kullar
Luna halvt av silverskyar skymd,
Gasbemantlad, blyg och trånfull svävar,
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
