Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jeremias i Tröstlösa, Närkesdiktaren, av Erik Hj. Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Risebergaboken
Hur som helst med den saken — Jeremias i Tröstlösa är Närkes
diktare även i den meningen att han utanför detta landskaps gränser är
mycket litet bekant. Många känna visserligen pseudonymen från enstaka
dikter, tidningsariiklar eller tonsättningar. Men få av dem, som på detta
sätt stiftat bekantskap med den nu mer än sextioårige diktaren, torde
känna till hans verkliga namn, Levi Rickson, lika litet som hans bor-
gerliga yrke, tidningsmannens, och hans boningsort, Örebro. Och dock
äger Levi Rickson som poet tillräckligt många rent mänskliga sidor för
att kunna bli förstådd och uppskattad var som helst i vårt långsträckta
land; var som helst där överhuvud människor bo med sina sorger och
glädjeämnen, men i all synnerhet där de bo tillräckligt nära naturen
för att förstå fåglalåt, glädjas åt mognande gröda, känna samhörighet
med spirande gräs och vandrande moln.
Ur en grund av dylik samhörighet både med människor och natur
spirar nämligen det mesta av Levi Ricksons dikt. Han har aldrig försökt
lösa de eviga gåtorna om livets ursprung och mål — frånvaron av reli-
giösa motiv kan synas påfallande hos en Närkesskald — han har aldrig
diktat om djupa etiska konflikter, han har ej heller skapat stora dikt-
gestalter, i vilka dessa problem skulle ha förkroppsligats. Men han har
känt stormande glädje över att leva och finnas till, isande bävan inför
dödens gåta och han har fått gåvan att meddela något av dessa stäm-
ningar åt andra. Och skapar han inga stora gestalter, har han så
mycket mer att berätta om öden och episoder i de många små männi-
skornas liv. Skvallra dessa öden om småsinthet och mänsklig begräns-
ning, bedömer han detta med humorns mildhet, men tala de om stor-
slagenhet, om tapperhet och frikostighet, får hans tonfall en lugn trium-
ferande glans, som griper lyssnaren.
Hans dikter spela över en vid känsloskala, som går från det uppsluppna,
stundom burleska skämtet över leende skälmskhet och bister humor till
allvar och djupt vemod. Måhända vore det riktigare att nämna allt detta
i motsatt ordning, ty på en vemodig förgängelsekänsla är all hans alstring
byggd. Vad är det som skapar den strålande epigrammatiska tillspets-
ningen i Ett märkvärdit trä, om det inte är en djup övertygelse
om kärlekens förgänglighet, den skröpliga obeständigheten hos allt
mänskligt? På samma sätt är den dråplige bonddrängen i Agusts
slutbrev ett levande bevis på hur även i den mest äkta och heliga för-
trytelse alltid mänger sig elt drag av jordisk begränsning. Glansen kring
Tattare-Emmas mörka gestalt kommer väl mest från vetskapen om hur
ouppnåelig hon är: faderns betänksamma ganmmalmansklokhet är en
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
