Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Hedin på Torp» och Helgelseförbundet, av Olov Gunnarsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EM HAJ FT Fn
Risebergaboken
samlingen för att åstadkomma en ”Guds egen församling”, bestående
uteslutande av levande, pånyttfödda kristna.
Med 1800-talet, i synnerhet dess senare hälft, forma sig dessa strävan-
den efter allt klarare och fastare linjer. Vad vi pläga benämna ”80-talet”,
med allt vad det inrymmer av realismens inträde i litteraturen och ratio-
nalismens i de allmänna tänkesätten, undgick icke att influera på kyrko-
livet och bidraga till dess förstelnande och avlägsnande från det levande
andliga livet.
Som en följd av detta framsprang så frikyrkorörelsen, bröt fram med
en vårflods storm och kraft och ryckte genom väckelsernas massrörelser
hela byar och samhällen med sig. Vid sitt framträdande kom den för-
nämligast såsom en reaktionsrörelse gentemot förstelnad och andelös stats-
kyrklighet. Religionens handhavare på den tiden hade sin makt grundad |
på lärdom, och prästbanan representerade i allmänhet den enda ”lärda
banan”. Men så kom frikyrkligheten med kravet på andligt liv både hos
klerk och lekman, kunskapen började mer och mer bli var mans egen-
dom och prästbanan befanns inte längre vara den enda vägen upp ur
okunnighetens förnedring. Därmed började den alltjämt fortgående av-
slipningen av respekten för prästämbetet — och samtidigt därmed mången
gång för religionen i sin helhet. Det är att märka, att det var ämbetet
mera än personen man vördade, vilket hade till följd att understundom
präster, som voro ökända som svärjare och drinkare, likväl på grund
av sin homiletiska skicklighet kunde bringa människor fram till synda-
bot. Predikokonsten ansågs nämligen stå i uteslutande beroendeförhål-
lande till de bokliga kunskaperna, något som sedan av frikyrklighetens
ofta olärda predikanter kraftigt vederlades.
Frikyrkorörelsen detroniserade prästen och samlade med alla reforma-
tioners heliga entusiasm skarorna kring den, som i viss mening kunde
sägas upptaga manteln (= religionens handhavande), nämligen predikan-
ten. Under detta å ena sidan nedrivande av gamla och å andra sidan
uppbyggande av nya auktoriteter formulerades allt skarpare den nya |
rörelsen såsom en oppositions- och kamprörelse, vilken kanske någon
gång begagnade ett större dialektikens våld än nöden krävde. Den satte
såväl utåt som inåt verkande krafter i gång för uppnåendet av sitt mål.
Prästen var religionens officielle representant med alla den jordiska admi-
nistrationens myndigheter och herradömen alltifrån kungen till den
tjocka lagboken bakom sig. I motsats härtill kom frikyrkopredikanten,
vilken kunde sägas inte hade andra än självtagna rättigheter att stödja
296
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
