Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Hedin på Torp» och Helgelseförbundet, av Olov Gunnarsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Hedin på Torp och Helgelseförbundet
sig vid. Vidare kommo den första frikyrklighetens predikanter att mycket
skarpt markera sin antistatskyrkligt reaktionära ställning. Prästen var
lärd, välklädd och vältalig, således måste predikanten framhäva att han
var olärd, uppträda tarvligt och tala simpelt. Detta skedde i bästa syfte
och med önskan att skänka åt frikyrkorörelsen ett drag av folklig och
naturlig enkelhet i motsättning till statskyrkosystemets hierarkiska stelhet
och formbundenhet, men det skadade mer än det gagnade och bidrog till
att i viss mån draga ned och på sätt och vis misstänkliggöra rörelsen.
Ty misstänkt och misstrodd blev frikyrkorörelsen från dess första fram-
trädande och städse har strid stått kring dess namn. Och icke alltid ha
de vapen, vilka använts i denna strid, svingats i saktmodighetens och den
kristliga ödmjukhetens tecken. Det båtade föga, att grundlagsstadgandet
| av år 1809 i Regeringsformens 16 $& påbjöd: ”Konungen bör ingens
samvete tvinga eller tvinga låta utan skydda var och en vid en fri
utövning av sin religion” etc. (Det har i detta sammanhang sitt stora
intresse att erinra om ordalydelsen i den av Gustaf II Adolf år 1611 av-
givna konungaförsäkran, där det beträffande det religiösa livet i Sverige
bl. a. heter: ”Doch ther någre utlänske private personer wore, som medh
annan religion funnes, kan them för handel och wandel som krijgz-
sakernas skul icke wägras at wistas och theres handel och näring här i
rijket laghligen bruka, medhan the sig stille och roligen förholle, sin wil-
farelse icke uthsprijde och wår religion och gudztienst hwarken medh
ord eller gerningar icke förtale eller försmäde, ty ingen öfverheet är
mächtig att råda eller regera öfwer ens samvete.”)
Den praktiska tillämpningen av det ovan citerade grundlagsbudet om-
intetgjordes i ett otal fall med stöd av konventikelplakatet av år 1726,
med vars bistånd så många ärliga kristnas samveten ”tvingats” och
kränkts och mycket kroppsligt lidande orsakats, till dess det 1858 upp-
hävdes och ersattes med en mindre hård konventikelförordning.
Bland mängden av de namn, som i dessa ofta nog bittra strider
förde de nya, andliga rörelsernas talan, särskilja sig några, vilka lysa
med synnerlig glans och vilka stå såsom mäktiga banbrytare och väg-
röjare i dessa idéers tjänst.
Engelsmannen George Scott beredde på ett verksamt sätt marken för
metodismen. Statskyrkoprästen Anders Wiberg, vilken tog avsked från
sitt ämbete sedan han för sin del blivit övertygad om det obibliska i
barndopet, blev därefter en av baptismens stöttepelare och verkade i
synnerhet genom sina skrifter till dessa idéers befrämjande. C. O. Rose-
20
SS SS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
