Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En gammal grav, av Sven Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En gammal grav
lig förmögenhet, som knappt räckte till att uppfostra den stora barna-
skaran. När läkarearvodet efter föräldrarnas sista sjukdom skulle ut-
betalas och man icke hade kontanta pengar, lämnade barnen i stället
elt skåp, som sedermera testamenterats till Karolinska Institutet och som
nu lär vara värt en förmögenhet.
Efter föräldrarnas död övertogs de yngre syskonens uppfostran och
hemmets skötsel av tvillingsystrarna Lotten och Clara, vilka då endast
voro 16 år, och att dessa på ett beundransvärt sätt utförde sin svåra
uppgift är höjt över allt tvivel. För dem hade bröderna den största
respekt. Då en av de minsta, Alfred, Appe kallad, skulle doppas i
badhuset på Drottningholm, skrek han i det kalla vattnet och fick ban-
nor av Clara. Han frågade då under stilla gråt: ”Goda Clara, jag får
väl darra?” Ännu år 1915 då farbror Alfred var över 82 år gammal
och han och Pappa voro de sista överlevande av den stora syskonskaran,
hände det ibland att han fick heta lilla Appe, liksom åttio år tidigare.
Åren gingo, de växte upp och måste kämpa sig fram genom livet. En
av de äldre bröderna, bäraren av släktnamnet Sven Anders Hedin, född
1822, var en glad student, kvick och spirituell och mycket eftersökt i
sällskapslivet. För mera allvarliga studier lär han icke haft någon större
fallenhet. Han blev kuggad i studentexamen, men gjorde om försöket
med bättre lycka. En gammal tant till familjen, gumman Dimander,
brukade säga att Svante, såsom han alltid kallades, var ett strå vassare
än vanliga studenter, ty han hade tagit studenten två gånger.
Mycket tidigt hade han sin bana klar: han ville bli skådespelare. Han
uppträdde på sällskapsspektakel och studentspex och publiken kreverade
av skratt åt hans oefterhärmliga minspel. Förmodligen ansågs skåde-
spelaryrket på den tiden mindre ärorikt än nu, ty i bevarade brev klaga
systrarna bittert över den skam som drabbat familjen därigenom, at en
av dess medlemmar blivit aktör. Ännu sorgligare funno de det steg
brodern Henrik tog, då han gifte sig med den frånskilda, för sin skönhet
berömda skådespelerskan Zelma Kinmansson, född Bergnéhr. De betrak-
lade detta äktenskap såsom den största olycka, som kunde drabba famil-
jens goda namn och rykte.
Farbror Svante steg allt högre i publikens gunst och var på sin tid
en av de mest kända gestalterna i Stockholm, icke minst på Kungs-
trädgårdens promenader, i Lagerlunden och på Sällskapet, där han alltid
sågs omgiven av en krets av vänner och beundrare. Han var skämtsam
och rolig och otaliga vitsar och bon mots tillskrivas, med rätt eller orätt,
honom. Han kunde vara lindrigt frivol, men aldrig grov eller elak.
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
