Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En gammal grav, av Sven Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
yrke <
En gammal grav
konfekt i det oändliga. På julafton voro, så långt jag kan minnas tillbaka
i min barndom, alla farbröderna och tant Zelma med kring julbordet
och skämde bort oss med de härligaste julklappar. Många av dessa minns
jag livligt efter femtio och sextio år, en elegant kalesch, dragen av fyra
vita hästar, en sparbössa i form av en bulldogg, som gapade då man
drog den i svansen, tennsoldater till fots och till häst, en lägglåda med
en bataljbild från det just pågående fransk-tyska kriget och mycket annat.
Längre fram i tiden brukade Pappa och jag och de övriga ”gubbarna”,
till vilka även farbror Appes svåger, general Elliot, hörde, efter julfirandet
hemma följa med till Svantes hem, där han då bodde ensam under den
trogna hushållerskan Toras vård, och där hölls en s. k. eftersläckning,
även den med julklappar.
Jag minns som i går hans avsked från teatern och publiken. När ridån
för sista gången gått ned, hade man en högtidlig känsla av att en lysande
teaterbana hade nått sitt slut. Hade hans liv icke satt andra spår i den
tidsålder han tillhörde, så hade han åtminstone genom sin oförbränner-
liga humor skänkt otaliga människor eit återsken av sin egen livsglädje
och en vederkvickande glömska av dagens sorger. Johan Jolin skrev i ett
kväde till honom:
Lätta konst att vänner vinna,
svåra konst att kring dem spinna
detta fina, starka nät,
där var knut dem håller inne,
där var maska är ett minne!
Det är Svantes hemlighet.
Ett par år senare, 1893, reste jag ut till Asien. Samma dag var jag
hemma hos farbror Svante och tog farväl. Knappt någon hade varit så
glad som han, då jag lyckligt kommit hem från två föregående resor.
Men nu, då det gällde hela det stora vilda Asien, tyckte han att mitt
företag var nästan vansinnigt och så litet som möjligt ville han höra
talas därom. När jag reste mig till det sista avskedet, sade han blott:
”Ja, ge dig i väg, ge dig i väg, Gud vare med dig!” och så vände han
sig bort och grät.
Under den långa färden fick jag då och då hälsningar från honom.
Han brukade fråga Pappa: ”Lever han? — SJa, det vill jag JOvasi or
”Ja tack, då vill jag inte veta något mer.” Den olyckliga ökenfärden
SIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
