Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En gammal grav, av Sven Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— rr —— rer
Risebergaboken
uppskakade honom på det högsta. Men även då lugnade han sig, när
han fick höra, att jag levde trots allt.
I mars 1897, det är på dagen 33 år sedan, kom jag för första gången
till Peking. Det första jag gjorde var att kasta mig över den post, som
samlat sig sedan mer än ett år. Som vanligt öppnade jag alla breven
i ett svep och skrev dato på kuverten för att läsa det sista brevet först
och se om alla de mina levde, och sedan läsa dem i tidsföljd. Det första
brev jag öppnade råkade vara från sommaren 1896. Ett fotografi gled
ut ur kuvertet och föll på bordet. Det var farbror Svante vilande i sin
kista. Åtta månader hade förflutit, sedan ridån på allvar gått ned över
hans liv och han blivit förd till den gamla graven på Adolf Fredriks
kyrkogård. Och nu sitter jag åter i det ålderdomliga Peking och tänker
tillbaka på de förgångna tiderna.
Pappas äldre bror, Carl Teodor, farbror Calle, dog redan 1877, men
jag minns honom mycket väl. Han var en ståtlig man, något fetlagd,
hade örnnäsa, kritvitt hår, vita polisonger, bar enkeltjusare i svart horn-
båge och såg ut som en gammal överste. Han och farbror Appe delade
bostad i Sperlingens backe med farbror Svante, innan brodern Henrik
blev änkling, vilket skedde ungefär samtidigt med Calles död, då Henrik
övertog hans rum. Gumman Mina skötte på stapplande ben om gubbarna.
Hon överlevde de flesta av dem och var urgammal då hon äntligen avled.
Ännu då farbror Appe själv var gammal, kunde han skämta med gumman
och hastigt och lustigt trycka en kyss på detta skrynkliga anlete, vilket
han sett som en ungmös i sin barndom, då hon skötte honom. Men då
blev Mina arg, slog ifrån sig och röt: Tjuvpojke!
Farbror Calle brukade vara med på de äldsta första-majfester jag
minns från Sperlingens backe. Det hörde till dagen att hela familjen,
föräldrarna och farbror Calle tågade ut till Djurgården för att se Carl XV
med hela sin ståtliga stab rida förbi och hälsa sitt lojala svenska folk.
Vi tyckte det var underligt när vi hörde att den gamle gode farbror
Calle, tjänstemannen i tullen, han som i kakelugnsnischen värmde sina
fadermördare och som alltid varit så snäll och vänlig mot oss, plötsligt
dött i slag. Jag såg honom aldrig död och ingen av de andra farbröderna
heller. Jag minns dem blott som livslevande, glada, skämtsamma, upp-
sluppna och ridderliga.
Och så fördes han till den gamla graven, åtföljd av den första begrav-
ningsprocession jag minns från min barndom. Främst i det låg, som efter
den stora mäktiga kistan med tunga långsamma steg skred mellan korsen
318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
