Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En gammal grav, av Sven Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stR maj
En gammal grav
Då jag för en månad sedan här i Peking fyllde mina 65 år, mottog
jag bland andra brev också en hälsning från min mor. Mina systrar
hade bland hennes papper funnit en anteckning från den 15 augusti 1885,
den dag, då jag anträdde min första resa till Asien, och sände den nu i
original till Peking. Med sin välkända stil, som jag bevarar i tusentals
kärleksfulla brev, hade hon skrivit följande ord: ”Sven har lämnat oss,
i dag har han anträtt den långa färden till Baku. Han lämnar ett stort
tomrum i hemmet, huru vi skola sakna honom! Måtte denna resa vara
till hans bästa, måtte han växa till i ålder, visdom och nåd för Gud och
människor! Herre led honom på dina vägar, led varje hans steg, följ
honom genom öknen, över haven, var honom en eldstod om natten, en
molnstod om dagen, bär honom på dina händer genom varje fara, varje
frestelse och för honom lyckligt åter till ett älskat hem.”
Hur många gånger under de följande fyrtio åren har hon icke sänt mig
hälsningar av liknande slag!
På sommaren 1925 hade vi knappt hunnit ut till Klippudden på Li-
dingön förrän vår älskade, 87-åriga mor började att falla av; hon hade
legat till sängs sedan den 29 april; den sista dagen hon var uppe, sittan-
de i Pappas gamla rullstol, hade hon haft glädjen mottaga Drottningens
besök. På landet gladde hon sig åt att se den rena, vårfriska grönskan och
de vita segel som gledo förbi. Hon talade ofta om det förflutna. Men
krafterna sveko henne. Då hon kände att hon inte kunde lita på sitt
medvetande mycket längre, tog hon avsked av var och en särskilt, även
av tjänsteflickorna och sjuksystern. Och slutligen läste hon med klar
stämma den gamla bönen. Hon låg sedan mest i dvala. Till sist öÖpp-
nade hon ögonen mot ljuset och sjönk tillsammans i den långa sömnen.
Ett liv i tro, renhet och kärlek hade nått sitt slut, och vi, som stodo
sörjande kring hennes ljusa dödsbädd, hade icke längre den dyrbara
rättigheten att känna oss som barn.
Vit och blomsterprydd sänktes kistan i den mörka graven. En fruk-
tansvärd ödslighet och tomhet bredde sina vingar över detta sorgens hem-
vist och vemodigt susade vinden i lindarna. Vid alla de begravningar
jag kunde minnas från denna plats hade hon varit med i de sörjandes
skara och det hade alltid varit en tröst, att hon ännu levde. Nu sakna-
des hon för första gången. Nu var det hennes kista, som överlämnades
åt jorden. Där nere i djupet hade ögon slocknat, som strålat av mod
och levnadslust, där hade trons och förkunnelsens, lärdomens och arbe-
tets och det kvicka skämtets stämmor tystnat, där multnade många tro-
fasta hjärtan, som upphört att slå, och livets värme och ljus ha förbytts
21? 525
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
