Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medveten stirrade han på henne, ända tills hon för hans
klarnande blick försvann i tomhet. Då greps han af den
fantasien, att hon hade förhäxat honom... ja, det var
någonting af huldra hos henne... det var ett trollsnår i
hennes underbara lockar... hon hade skogens mystik i de
mörka glänsande ögonen...
»Det är då sant,» ropade han utom sig, »jag har
frambesvurit en ande, som har blifvit mig öfvermäktig! Jag
tänkte mig en sorglös kärlekslek, och jag har gripits af en
djup lidelse, som jag måste tillfredsställa. Jag har aldrig
älskat någon så som henne. Ve mig! Ve oss bägge!
Försaka henne kan jag inte... och till min hustru gör
jag henne aldrig!»
Så förgingo veckor och .månader; oftare än vanligt
syntes han till vid sågverken, det hade kommit något
rastlöst, feberaktigt öfver honom. Det var med Bengt som med
en konstnär, hvilken frambringar de bästa alstren, då hans
känslosträngar äro hårdast spända: aldrig voro hans affärer
mera lysande, än då han var förälskad. I stället för att
då försjunka i drömmerier kastade han sig med lidelse öfver
nya planer och idéer, och det var som om de upphettade
känslorna gifvit ett slags inspiration åt allt hvad han
företog sig.
En dag strax efter jul blef han bjuden på supé till
borgmästarens. Hela staden, d. v. s. den så kallade
socie-teten, skulle vara där, och Bengt hade på omvägar fått
höra, att äfven Ester — »den lilla söta fröken Hermanson» —
var bjuden. Det var nämligen så, att Ester småningom
hade blifvit en gunstling i stadens familjekretsar. Särskildt
hade borgmästarinnan tagit henne om hand; hon kallade
henne »prinsessan Törnrosa» och gjorde allt hvad hon kunde
för att trötta ut den unga flickan med sina kyssar och
omfamningar och betraktelser öfver hennes utseende, på hvilket
Ester icke kunde svara annat än med en rodnad och ett
tvunget småleende. Och som borgmästarinnan var den,
som gaf tonen i staden, följde de andra fruarna efter,
alla — mer eller mindre medvetet — stödda af den lugna
vissheten att unga herrar, det vill säga de, som anses vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
