Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
häftigt intill sig, kysste henne utan att märka, hur
motspänstiga hennes läppar voro, och utbrast upprymd:
»Du har i dag afslöjat för mig en ny förtjusande sida
af ditt mångskiftande väsen. Jag visste sannerligen icke, att
det fanns en så fulländad världsdam i dig!»
»Å, det är bara skådespelerskan i mig — jag kan
spela hvilken roll jag vill!» svarade Ester och drog sig ifrån
honom med ett kallt skratt.
Bengts ansikte mulnande. Han afskydde ordet
»skådespelerska» tillsammans med Esters namn, detta visste hon,
och i sin nuvarande sinnesstämning roade det henne att
använda det.
»Menar du således, att den älskvärdhet, du visade dina
gäster, icke var känd utan bara spelad?»
»Visst kände jag den — men på skådespelaresätt. Tror
du att någon skådespelare kan framställa sin roll utan att
till en viss grad känna hvad han spelar?» svarade Ester med
samma kalla skratt.
»Nå, om så är, kan jag icke annat än applådera och
säga, att rollen var charmant spelad,» replikerade Bengt och
gjorde en ironisk bugning, som Ester besvarade med en
likadan böjning på hufvudet.
Men frampå våren inträffade någonting, som
förändrade både Esters och Bengts lif: Ester skulle bli mor. I
samma ögonblick denna visshet slog henne, var det som om
all bitterhet dunstat bort ur hennes själ, som om där icke
mera funnits rum annat än för en stor, mäktig sällhet. Lifvet,
som hon i dof förtviflan redan till hälften vände sig ifrån,
grep henne ånyo i all sin fullhet. Åter gick hon liksom in
i ett förtrolladt land, åter blef hennes tillvaro en dröm, väfd
af rosenskimmer och blåaktigt sagotöcken. Det var så vackra,
så underbara saker denna dröm hviskade om; det var om
små skära barnafötter, som hon skulle kyssa, ett par klara
ögon, som skulle se på henne med en blick, söm hon kände
igen, själ ur hennes själ, tankar ur hennes tankars djup; det
var e,n liten prins, som skulle lefva högt öfver lifvets
sorger, uppe på bergets tinnar i ett solbelyst lyckoslott...
Nu fanns icke mera för henne någon egen smärta, hon blef
osårbar för hvad som förut plågat henne, och i den stora,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
