Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bägge. Så inträffade det att Ester fick gå med sin sorg
efter modern utian att någonsin få ett ord af deltagande
från Bengt. Detta kunde hon ej glömma; hon fastslog det i
sitt medvetande med järnspikar; hon rufvade dag och natt
öfver det förfärliga, det sönderslitande i att ha mist sin mor
och att ej af sin make ha fått höra ens det uttryck af
deltagande, som till och med främlingar skänka hvarandra.
Men hon glömde alldeles, att hon stött bort honom med sin
köld och skygghet...
En afton ungefär fjorton dagar efter moderns död, då
de sutto tillsammans i Bengts rum, bägge två tysta mest
hela tiden, sade Bengt plötsligt, i det ban lade ifrån sig den
tidning han höll på att läsa:
»Jag har tagit hem prof på nya gardiner till salen,
vill du se dem?»
»Gärna,» svarade Ester, men hennes röst var trött och
likgiltig, och hon såg ej ens upp från det arbete, hvarmed
hon var sysselsatt. Hon visste att det ändå skulle bli de
gardiner Bengt valde...
Någonting i hennes ton och sätt retade honom och kom
den bägare, som så länge bräddats, att flöda öfver. Han
reste sig häftigt upp, kastade tidningen på golfvet, ställde
sig framför Ester och utbrast:
»Nej, det här får inte fortsätta! Jag fordrar, att min
hustru har en annan min än den likbjudarmin, som du
plågat mig med alltsedan... ja snart sagdt under hela
vårt äktenskap. Jag vill ej se den mera, hör du! Och
kan du ej ändra dig så — är det bäst att vi skiljas.. .»>
Ester blef ännu blekare än vanligt, då hon plötsligt fick
se sin egen tanke uppstiga framför henne. Med en ton
af hätskhet och slö undergifvenhet, som ännu mera retade
honom, svarade hon entonigt:
»Som du vill.»
»Som du vill!» härmade Bengt, och den återhållna vreden
skummade i hans röst, »har du då själf ingen vilja?»
»Nej — ingen... ingen numera,» — tillade hon med
låg röst.
»Så-å! Ingen! Men du har haft viljia att göra lifvet
bittert för oss bägge två, du har haft vilja att förvandla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
