Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dig själf från en giad, vänlig, ung flicka till döt jag mest
af allt hatar: ett gråtmildt oc(h sentimentalt fruntimmer.
Det har du haft vilja till! Jag råder dig, Ester, ändra dig...
lägg bort den där likbjudarminen...»
»Kan du begära att jag skall se glad ut några veckor
efter min mors död?» utbrast Ester häftigt.
»Den minen hade du, långt innan din mor dog. Dör
resten, jag har också sörjt en mor, så att jag vet hvad
den sorgen är. Men den berättigar en inte att se ut, som
om al;l lifvets glädje vore försvunnen...»
Ester svarade ej; hon satt orörlig med ögonen nedslagna
och öfver ansiktet en mask af trött likgiltighet. Slutligen
lyfte hon skyggt blicken; den dofva tystnaden förfärade henne.
Bengts ansikte var mörkt och hårdt, och det glimmade i
hans ögon likt de första blixtarna öfver en ovädershimmel.
»Akta dig!» utbrast han och höjde hotande handen mot
henne — »du vet inte hvad du gör, då du så här trotsar mig.
Om du inte ändrar dig... så... sannerligen för Gud...»
»Gör det,» hviskade Ester lugnt, fastän hela kroppen
skakade, »det blir jag som vinner...»
Men hans hand föll ej ned öfver henne. Han vände
sig hastigt om, tog i stället en stol och slängde den med
ursinnig kraft i golfvet,
»Jag fordrar att du ändrar ditt sätt, hör du! Har
du något att klaga öfver — är det något du vill ha ändradt
— säg bara ut, är det något du har att beklaga dig
öfver?...»
»Nej, ingenting, ingenting,» svarade Ester slött.
»Ingenting ... ingenting...» upprepade Bengt hånfullt,
»nå, om du ingenting har att beklaga dig öfver, hvad är
det då?»
Ester stirrade framför sig med en lång, drömmande
blick.
»Man beklagar sig icke öfver att våren är så kort, att
blommor vissna och att vackra sagor ljuga,» hviskade hon,
»man bara sörjer och saknar.»
»Om du med det där svamlet menar, att jag förändrats
mot dig, så är du själf skulden därtill. Jag var inte
den första af oss två, som ändrade sig. Och kom ihåg, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
