Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till uppgörelsens dag. Det är då h,o,n får känna masken som
icke dör, elden som icke utsläckes...
Så kommo samvetskvalen till Bengt; de reste sig ur hans
själs djup likt vålnader, som trängde honom från alla sidor
och till grunden nedbröto den mur af högmod, bakom hvilken
han hitintills förskansat sig. Han brydde sig icke mera om
att dölja hur han led, blicken blef stel och stirrande,
gestalten sjönk ihop, och ett uttryck af smärta så djupt,
som om -han aldrig mera skulle kunna le, efterträdde det
forna öfvermodiga draget kring hans läppar. Det våldsamma
i Falkensternarnas lynnen, detta att gå till det yttersta med
allting både i gddt och ondt, gjorde hans lössläppta
samvetskval hej dlösa.
Alla Esters försök att trösta och lugna voro utan
framgång; han kunde icke se annat än sin synd, han beskådade
den från alla sidor, han blickade ned i dess djup, hans öga
förmådde icke fixera mera än en punkt i det förflutna.
»Min stackars lilla Esten,» sade hän flere gånger under
denna tid, »om det ej blir någon ändring, om jag ej får den
frid du talar om, så —* får du förlåta mig, att jag drar
ännu mera sorg och skam öfver dig, ty jag kan inte, jag
vill inte lefva med dessa helveteskval. Utifrån stinger
mig människors förakt, hvart jag går — inifrån stinger mig
samvetet natt och dag. Ett ord ringer ständigt i mitt öra:
mördare! Ja, jag är en mördare, jag är orsaken till en
människas död — en, nej, två människors — mitt eget
barns, som jag skulle älskat och gifvit vård... på fästning
borde jag sitta... bland samhällets afskum för att
försona och utplåna mina brott...»
Hans ögon lyste med en så mörk, dyster glans i det
bleka ansiktet, att Ester ryste därvid.
»Ack, Bengt,» hviskade hon och strök lugnande hans
hand, »du kan ej försona, ej godtgöra, ej utplåna, om du
än i evighet lede och sörjde. Du kan endast taga emot
förlåtelse för det förflutna och i tro och hopp vända dig
mot framtiden och börja ett nytt lif!»
»Jag kan ej,» svarade Bengt och skakade på hufvudet,
»det förefaller mig, som om äfven Frälsaren med förakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
