Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vände mig ryggen — det är bara du, Ester, som
förbarmar dig...»
»Men förstår du då inte, Bengt, att mitt förbarmande
blott är en gnista af Hans?»
»Jag förstår ingenting, jag vet ingenting — jag känner
blott två saker: mörkret inom och utom mig och din hand,
som håller mig uppe...»
Men då hans förtviflan nått sin höjd, då han
tillspetsat sina plågade tankar till ett obevekligt alternativ:
att antingen själf göra ett slut på kvalet eller gripa den
förlåtelse Ester talade om, då var krisen öfver. Bengt
var ingen spekulationens och grubblets man, han var en
handlingens och lidelsens. Religionen hade hitintills varit
honom likgiltig, han var obekant så väl med trons fröjd
som med lifvets smärta. I hans våldsamma temperament
fanns något af barnet, som icke undersöker, utan på god
tro tager emot saker och ting,, sådana de äro. Så snart
han tömt syndanödens bägare i bottnen, slungade han bort
den och såg icke mera däråt. Och liksom han en gång med
lidelse kastat sig ut i synd och njutning, så kastade han
sig nu in på den frälsningsväg Ester visade honom. Djärft,
utan fruktan eller tvekan, med ögonen slutna för att icke
hisna, vågade han »språnget i hans öppna famn...»
Utan att säga Ester hvart han reste, lämnade han staden
på ett par dagar. Då han kom hem, hade hans ansikte
fått ett annat uttryck; den mörka skuggan var viken, och en
morgongryning af frid och glädje strålade ur hans drag.
»Jag har varit hos lektor Walkers och bekänt allt,»
sade han vid sin återkomst till Ester. »Gud vare tack,
han hade icke lidit af det onda ryktet om honom, som
han icke ens visste om, och som uppkommit blott genom
egendomliga sammanträffanden. Han lämnade staden endast
för sin hälsas skull, han kunde ej uthärda det hårda klimatet
här. Min synd mot honom blir dock lika stor — men han
gaf mig af hjärtat sin förlåtelse, och nu kan jag emottaga
äfven Guds.»
Dagen därpå sade han till Ester:
»Jag reser i middag ut till Vånge och stannar där till
i morgon. Och Ester,» tillade han och slog handen i bör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
