Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tror på oss. Hur skönt kännes det icke blott att en
människa tror på oss, hur kan det icke upplifva en förtviflad
syndare, att en broder räcker handen och säger: Jag tror
på dig, att du skall bli en annan, bättre människa. Tänk
då, när Herren Gud i himmelen räcker oss sin hand och
säger: Jag — jag som är och som var och som komma skall
— jag tror på dig!»
Bengt satt med hufvudet nedböjdt, tyst, liksom
försjunken i sig själf. Det var detsamma som Ester sagt om
Guds förlåtelse — det var samma klang ur öppnade
andedjup — endast att orden uttalades på olika sätt.
Förlåtelsens under skimrade i sällsam glans för hans inre syn, och
då han blickade upp, var hans ansikte liksom öfvergjutet
af denna glans. Han och pastorn böjde nu knä tillsammans,
och Bengt kunde med hög stämma och brinnande hänförelse
tacka för befrielse från denna förfärliga syndabörda, som
nu i så många år tryckt hans själ.
Men Bengt var ej nöjd med blott denna enskilda
bekännelse; hans själslif var uppdrifvet till brännande glöd,
och han behöfde ge luft däråt på ett ännu kraftigare sätt.
Han lät därför utlysa ett möte i kapellet, och här uppträdde
han inför alla de församlade arbetarna, aflade fullständig
bekännelse, utmålade med ett slags själfförkrosselsens
martyrnjutning sin synd och sina samvetskval och beskref
slutligen med samma heta extas sin omvändelse och frälsning.
Det gick vid Bengts tal som ett vågsvall af rörelse genom
salen. Kvinnorna gräto, männen sutto häpna och orörliga,
på en del ansikten framkallade den underbara bekännelsen
ett skimmer af glädje, andra sågo mörka och litet hånande
ut, men alla voro gripna. Så snart Bengt slutat, gick han ned
bland församlingen, samtalade med den ena efter den andra,
tryckte deras händer och omfamnade de s. k. »fäderna»,
det vill säga de gamla, bepröfvade troende på sågverket.
Hans ansikte strålade af en barnslig glädje, och gubbarna
stodo där med tårar i ögonen och uppsände tacksägelserop till
Herren, som låtit dem bevittna ett så stort under. »Herre,
nu låter du din tjänare fara i frid!» hviskade en gammal
smed, som varit med på patron Kurts tid och sett Bengt växa
upp. »Nu skulle gamla hennes nåd varit med,» sade mör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
