Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
människor få veta den förändring, som inträffat med honom.
Lika trotsigt och högmodigt, som han förr stängde sitt
hjärta för människorna, lika hänsynslöst blottade han det
nu för alla.
Den första han mötte ute, då han dagen efter mötet
på Vånge gick till banken, var rektor Grahn. Han
stannade och hälsade, rektorn hälsade också och gjorde för
att säga någonting den vanliga anmärkningen, att
höstvädret var ovanligt vackert. Men Bengt fullföljde ej
inledningen, han stod tyst och betraktade den lille rektorns
vänliga ansikte med ett så besynnerligt uttryck, att
föremålet för denna intensiva blick började på att undra, hvad
i all världen hade inträffat, om han glömt att raka sig,
eller om hans halsduk satt på sned, något som ofta hände.
»Hur är det, kära bror, hvad har händt?» sade han
slutligen tvekande. »Om du vore en fattig karl, skulle jag
sannerligen tro, att du fått underrättelse om något större
arf, så belåten ser du ut.»
»jJag har verkligen fått ett stort arf,» svarade Bengt
allvarligt, men med samma strålande blick.
»Hm... jaså. Nå, jag gratulerar. Jag trodde annars,
att dina millioner brandförsäkrade dig för glädjekänslor i
en dylik kasus. Men — gyllene kalfvens makt är utan
gränser.»
»Det arf jag fått är hvarken af guld eller silfver,»
svarade Bengt på samma sätt som nyss, »det är ett himmelskt
arf, ett arf, som aldrig kan nås af tidens förgängelse.»
Lektor Grahn blef så häpen, att han ingenting kunde
svara. Han blott stirrade på Bengt med ett uttryck af
förskräckelse, liksom hade han fruktat att efter denna
underliga inledning få bevittna ett utbrott af verklig
sinnesrubbning. Men då Bengt förhöll sig lugn, stillades hans
farhågor, och han började i stället förläget titta ner i
marken, på sin fotspets och så uppåt husväggarna, i hopp
att någonstädes finna ett lämpligt svar. Slutligen fick han
fram ett godmodigt, tafatt: »Ja, kära bror, jag lyckönskar
dig ändå, hufvudsaken är att man är belåten med hvad
man fått.»
»Tack,» svarade Bengt och tryckte rektor Grahns hand,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
