Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af en man’gd olika känslor: ett slags ängslande kvalm under
trycket af den mörka despotismen i den talandes ande,
häpnad öfver, att detta var Bengt Falkenstern, att denne
eldige botpredikant var den elegante, högmodige
världsmannen — dunkla religiösa rörelser, halfvaken längtan...
bäfvan inför det okända... ångest, drömmar och tankar
utan namn, utan form... En del ansikten, isynnerhet
herrarnas, fingo mer och mer afvisande miner, det var
som om Bengts ord förfrusit i deras själar, som nu
afspeglade sin köld i kalla, likgiltiga drag.
Borgmästarinnan såg ut som den personifierade oppositionen, blicken
i hennes öga, hennes skälfvande näsvingar, de hårdt
sammanpressade läpparna, allt tycktes liksom skjuta hvassa pilar
af motsägelse mot Bengts påståenden.
Rektor Grahn strök med ett allt mer och mer
be-kymradt uttryck sitt långa, gråsprängda skägg, i
rektorskans panna uppstego röda fläckar, och hennes blick, som
oafbrutet hängde vid Bengts ansikte, hade ett ångest-fullt
bedjande uttryck. Lilla Alma, deras enda dotter, grät, så
att den ena tåren efter den andra, rund och stor, trillade utför
hennes blomstrande kinder. I hennes barnsligt glada lynne
fanns en djup längtan efter någonting, som stode öfver lifvet,
bortom tiden. Hon hade ofta talat med Ester därom, och
denna hade då alltid svarat henne, att frälsningen
egentligen var mycket enkel, den vore i själfva verket
ingenting annat än att t r o på det. som redan fanns i hennes
hjärta: kärleken till Gud och till hans Son.. »Men jag
kan inte, jag är alltför stor syndare,» brukade* då Alma
’invända, hvarpå Ester svarade, att hon icke i hela bibeln
sett, att det, att man kände sig som en stor syndare, vore
något hinder att komma till Gud, snarare tvärtom... Men
Alma kunde ej tro, att det vore möjligt för henne:, för
alla andra kanske, men inte för henne, hon just var en
så mycken större synderska än alla andra. Och så grät
hon och suckade, och efter en tid uppsökte hon ånyo Ester
och talade om sin själs bekymmer,, men mera bl-ef det ej.
Då Bengt slutat sitt föredrag,, bjöds det omkring te,
som intogs under samma tryckta, liksom häpna
sinnesstämning. Gästerna kommo sig i allmänhet icke: för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
