Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med hvarandra tala om hvad de hört och hvad som rörde
sig i deras hjärta; endast på de punkter i rummet, ,där
Bengt eller Ester samtalade med någon, hörde man lifligare
meningsutbyten.
Lifligast var detta meningsutbyte mellan Bengt och
borgmästarinnan. Denna senare hade, så snart föredraget
var slut, gått fram till Bengt för att bedja honom om
ett enskildt samtal,, och med ansiktet strålande af
belåtenhet uppfyllde han genast hennes önskan,.
»Jag ser,» sade han, under det han följde sin gäst
till ett hörn af rummet, där de kunde vara ostörda, »att
Herrens ord fått göra sin tjänst som tveeggadt svärd.
Kanske är redan allt motstånd brutet •— kanske återstår
oss ingenting annat än att böja knä och lämna vårt hjärta
åt Jesus...»
»Det har jag redan gjort,» svarade borgmästarinnan
kärft, »till och med två gånger: första gången i det heliga
dopet, andra gången, då jag afgaf mina konfirmationslöften.
Hvad jag nu önskade var att få protestera mot konsulns
ologiska och ovetenskapliga yttranden såväl om nya födelsen
som om evighetsstraffen. Det finns inga hopp i naturen,
inga plötsliga, öfvernaturliga förvandlingar ifrån en art
till en annan. Utveckling* evolution är lifvets lag, och nya
födelsen är ett moment däri, det moment nämligen, då
vi bli medvetna om att vi höjt oss till förstående af Guds
afsikt med oss. Och hvad beträffar evighetsstraffen och
att vi skola bli för alltid bortkastade ifrån Guds ansikte,
om vi här på jorden motstå hans kallande nåd, så skall
jag be att i logikens namn få säga konsuln, att lika litet
som solen någonsin upphör att med sin värme framkalla
gräs och blomster, lika litet upphör någonsin i evigheters
evighet Guds kärlek att framkalla kärlek hos de af honom
skapade varelserna...»
Med handen stödd mot hakan och blicketi fäst på
golfvet hade Be’ngt tåligt och orörligt åhört
borgmästar-innans ord. Då hon slutat, såg han upp, fäste sina
genomträngande ögon på den talandes af sinnesrörelse bleka och
fuktiga ansikte och sade lika lugnt* som om han talat om
vädret:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
