Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det drog emellertid ut på tiden, innan utslaget fälldes.
Det fanns i denna väfnad så många hemlighetsfulla, fina
trådar, trådar, som måste utredas, icke afslitas. Från ett visst
håll väntade man, att konsul Falkenstern skulle göra sitt
inflytande gällande, och Sven Falkensterns förnäma och rika
förbindelser voro ingen särskild drifkraft till att utestänga
honom från universitetet. På annat håll hörde man
hän-tydningar om mannamån, mutor, o. s. v.
Förhållandet var emellertid, att Bengt icke fällde ett
ord, icke utsträckte ett finger för att rädda Sven. Alltifrån
den gången, han var vid akademien och redde ut Svens
affärer, hade han icke med någon talat om den fruktade
förvisningen. Han besvarade de bref, som ställdes till
honom, han läste alla artiklar om saken i tidningarna, lät
sig modigt stingas af de hånfulla och bittra ord, för hvilka
han i den dubbla egenskapen af pietist och millionär i rikt
mått blef utsatt — men han förhöll sig alldeles stilla.
»Gud skall råda,» voro de ord, med hvilka han uppehöll sina
stundom sviktande krafter, »är det rätt, är det till
välsignelse för oss alla, att Sven får gå igenom denna
förödmjukelsens smältugn, då låter Han det ske. Och kan Han
skona — så gör han det.»
Dock kom det alltid efter dessa tankar likt en
slagskugga, som hans blick ej dröjde vid, ett passioneradt rop:
»Men Herre, skona, om du kan!»
Hvad Ester beträffade, spelade för henne frågan om
Svens förvisning icke samma roll som för Bengt. Sedan hon
väl sluppit ifrån den skräckbild, som en gång isat henne ända
till isanslöshet, kom där ett underbart lugn i hennes själ.
Hon skr ef dagligen bref till Sven; frånvarande var hon
likväl ständigt hos honom och liksom omslöt honom med sin
brinnande, bedjande modersömhet. Och hennes tro på hans
renhet, hans oskuld var orubblig, på den lefde hon, den
bar henne som en hög stark luft öfver dessa dagars oro
bort till den stund, då hon skulle få åter träffa sin
älskling och i hans ögon se ’bekräftadt, att hennes tro ej
kommit på skam.
Och då slaget kom, då Svens öde var afgjordt, och han
och hans kamrat på ett år förvisades från akademien, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
