Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blef det Ester, som var den starka, Bengt, som förkrossad
sjönk ihop.
Han hade under denna sista månad lefvat liksom buren
öfver sig själf; första tiden var det medvetandet om att
han, för att skona en annan, ensam med Gud led igenom
sömnlösa nätter och dystra dagar, som uppehöll honom, som
fyllde honom med denna smekande martyrkänsla, som gör
den tysta försakelsen till en njutning; sedan var det tanken:
»Gud skall styra», med hvilken han med lidelsefull ifver
tvingade sin själ att lägga sig till ro.
Men nu, då allt detta var förbi, då spänningen i hans
själslif brast och den obevekliga verkligheten grep honom,
då föll han ihop som ett refvadt segel. Han trodde, att
han böjt sig, att han gifvit upp allt och var beredd på
hvad som än skulle komma; men den smärta han kände, det
uppror han gjorde, då Svens förvisande från universitetet
blef bestämdt, visade honom, att han i själfva verket lefvat
icke på sin tro, utan på en förrädisk tanke, som lurat i
något doldt själsdjup: »Efter jag lämnat allt åt Gud, efter
jag åt sanning och rättvisa offrat alla de fördelar jag har
i min rikedom och samhällsställning, skall Gud till belöning
skona mig för hvad Han i sin kärlek vet, att jag inte kan
bära.»
Inom honom började nu en fruktansvärd kamp. Hans
väsen blef liksom tudeladt, hans själ uppfylldes af två
stämmor. Den ena hviskade klagande, knotande:
»Jag har ju gifvit dig allt, jag blef ett åtlöje, en
utskrattad ’läsare’ för din skull, jag nitälskade för din ära
mer än för min egen, jag gjorde dina allra minsta till mina
bröder och systrar, jag gaf upp min käraste dröm: att se min
son upptaga min lifsgärning, emedan du fordrade det; kunde
du då icke ha skonat mig, skulle jag hafva detta sista
förfärliga att min son, min ädle, begåfvade gosse, som jag
var så stolt, så lycklig öfver, bortvisas från universitetet
som en simpel rabulist?»
Men då svarade den andra stämman:
»Det är just det sista, som måste gifvas upp. Allt
hvad du gaf är intet, om blott den minsta smula af dig
själf gömmes undan för din Gud.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
