Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
färjan vid en stor rot, och gingo upp på en strandslätt,
blandad af sand och mylla. Ett slags små krabbor, som
på afstånd förekommo såsom ofantliga spindlar, krälade i
alla rigtningar, med munnen omgifven af skum, och med
klorna sträckta till försvar, till dess de slunko in i hvar
sitt hål och der hemligt kikade efter de främmande som
störde deras fred. En vildkatt satt nära intill i ett träd,
och vaktade på deras rörelser med mycket lugn. Frank
var den som först fick se odjuret och pekade på det.
Han satt inom godt stutsarehåll.
»Vänta litet och se på huru högt en vildkatt kan
hoppa», sade Harald till de öfriga. Han stödde bössan
vid en trädstam, tog skarpt sigte och sköt. Det var på
något öfver 100 alnars håll. Kulan träffade bakom
bogen och gick midtigenom. Djuret föll ned dödt. Frank
tog det. och förklarade att han ville göra sig en mössa
af skinnet; »det är min katt, för det var jag som
visade hvar han satt.» Det fick bli dervid.
Från landningsstället följde man den i träden
Mekade linien som de förut gjort under deras
forkningsexpedition, och de igenkände snart det tulpanträd, i hvars
ihålighet björnhonan haft sin lya.
När Mars nu icke gaf något tecken till oro, valde
gossarne en liten ek åt Marie och Frank till hviloplats.
Den hade lummiga utbredda grenar, på hvilka man
anlade ett beqvämt säte af käppar och mossa några alnar
upp och förde dem dit. Sjelfve gingo de vidare till
stridsplatsen. Men till deras förtret var björnhonan borta.
Solen sken fritt in i hålan, och lyste på de två ungarne
som lågo ensamme och hopkurrade, i djup sömn. Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
