Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av fritt val. Sedan vi skildes, träffas vi nästan
aldrig, vi ha kanske talat med varandra fem gånger
på lika många år.
Han säger: – Jaså, du är ute på vårpromenad. Du
tillhör bestämt de där människorna, som ta sig en
ordentlig promenad varje år, vare sig de behöva det
eller ej.
Jag har just ingenting att svara. Naturligtvis har
han rätt. Jag är verkligen inte mycket ute.
Jag säger lamt: – Det är underbart vackert i dag,
eller hur?
Och han säger ironiskt: – Är du verkligen så sällan
ute, att du behöver få bekräftelse av mig, om det är
vackert eller ej!
Egentligen skulle jag bli förargad, men han är
läkare och man hyser trots allt en liten respekt
för läkare. Man må känna dem personligen, och man
må vara alldeles övertygad om, att de stå praktiskt
taget hjälplösa inför de flesta sjukdomar, det faktum,
att de i sin dagliga gärning syssla direkt med liv och
död, ger dem i alla fall en särställning jämfört med
oss andra. Man inbillar sig, att de stå de centrala
livsproblemen närmare än vi andra.
Blom börjar tala igen: – Vet du av, att du håller på
att fördärva dig fullständigt av för mycket arbete och
stillasittande. Man behöver inte vara läkare för att
se, att du snart faller ihop, ifall du inte bättrar dig.
– Säger du det?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
