Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Naturligtvis blir det ingen annan råd än att jag
reser. Tores önskningar ha alltid haft karaktären
av kategoriska imperativ, som man åtlytt, inte bara
därför man funnit dem förnuftiga utan mera därför att
– hur skall jag uttrycka saken – Tore är Tore. Det
ligger en särskild kraft över vad han vill och gör,
en kraft som rycker andra människor med sig. Han är
en personlighet i högre grad än någon annan människa,
jag känner. Jag får ett telegram från honom, och i
och med detsamma är det, som om rummet vore fullt
av honom, som om han vore närvarande, läste mina
tankar och besegrade mina invändningar, innan jag
ännu uttalat dem.
Det är två år sedan jag hörde senast från honom. I en
bordslåda finner jag kortet, ett litet vanligt kort,
som talar om, att han mår bra och hälsar. Naturligtvis
faller det honom inte in att skriva ett långt brev,
berätta om sin utveckling och annat, som skulle kunna
intressera mig. Och likväl är jag säker på, att när
vi träffas om några dagar, komma vi att börja samtala
ungefär som om vi skilts dagen förut.
Låt mig se. Vi ha nu 1975. Det var 1967, som han
reste. Det är åtta år sedan vi träffades senaste
gången under så underliga omständigheter. Åtta långa
år fyllda av arbete och arbete, då jag inte en gång
sett upp – kanske därför att jag inte vågat för
minnenas skull.
Han kom ut till mig en dag på hösten, en grå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
