Robotarnas gud / Kapitel 2 (1932) Author: Elfred Berggren Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

II.

När jag kom in, låg ett telegram på skrivbordet. Det var från Tore och var i sin enkelhet ganska karakteristiskt. Det löd:

Come Chartoum stop needed stop machine meeting stop

Tore

Jag undrar, om det finns någon människa i världen, som skulle kunna åstadkomma ett sådant telegram utom Tore. Han bor nere vid ekvatorn, det bör vara omkring sextusenfemhundra kilometer dit ner, och han telegraferar och beställer mig dit ungefär som om det rörde sig om en spårvägsresa. Han har den moderna människans suveräna nonchalans för avståndet.

Jag undrar, vad det kan vara han kallar på mig för. Att säga att jag behövs är idiotiskt, när han inte säger, vad jag behövs till. Kan det vara någon vetenskaplig undersökning han håller på med, någonting annat vet jag mig inte kunna vara honom behjälplig med. Men å andra sidan förstår jag inte, att han skulle kunna behöva hjälp, han av alla. Såvitt jag vet, finns det ingenting, som han inte kan göra lika bra och bättre än jag.

16

Naturligtvis blir det ingen annan råd än att jag reser. Tores önskningar ha alltid haft karaktären av kategoriska imperativ, som man åtlytt, inte bara därför man funnit dem förnuftiga utan mera därför att -- hur skall jag uttrycka saken -- Tore är Tore. Det ligger en särskild kraft över vad han vill och gör, en kraft som rycker andra människor med sig. Han är en personlighet i högre grad än någon annan människa, jag känner. Jag får ett telegram från honom, och i och med detsamma är det, som om rummet vore fullt av honom, som om han vore närvarande, läste mina tankar och besegrade mina invändningar, innan jag ännu uttalat dem.

Det är två år sedan jag hörde senast från honom. I en bordslåda finner jag kortet, ett litet vanligt kort, som talar om, att han mår bra och hälsar. Naturligtvis faller det honom inte in att skriva ett långt brev, berätta om sin utveckling och annat, som skulle kunna intressera mig. Och likväl är jag säker på, att när vi träffas om några dagar, komma vi att börja samtala ungefär som om vi skilts dagen förut.

Låt mig se. Vi ha nu 1975. Det var 1967, som han reste. Det är åtta år sedan vi träffades senaste gången under så underliga omständigheter. Åtta långa år fyllda av arbete och arbete, då jag inte en gång sett upp -- kanske därför att jag inte vågat för minnenas skull.

Han kom ut till mig en dag på hösten, en grå

17

dag med regnplask, för att säga adjö. Nu hade jag förut hört glunkas ett och annat om att han skulle resa, men jag hade tänkt mig saken som en längre tjänstledighet, för att han skulle få tillfälle att vila upp sig efter ett par mer än vanligt uppslitande arbetsår. Därför blev jag en smula överraskad, när han linjerade upp sina planer på en farm i Centralafrika med naturligt levnadssätt och vetenskaplig forskning som hobby vid sidan av det praktiska arbetet.

Jag hade aldrig kunnat tänka mig Tore som vetenskaplig farmare. De yttre förutsättningarna saknade han nog inte, fysiskt är han en praktfull typ. Men tanken var mig i alla fall så främmande, mig kanske mest av alla därför att jag på så nära håll följt hans verksamhet och framgångar.

Det händer någon gång inom en institution, att det uppträder någon ny man, ett nytt namn, som välvilliga gudamakter tyckas ha skänkt allt, geni, arbetsförmåga, förmåga att leda och planlägga. Tore var en sådan. Ofta bli de redan från början betraktade ungefär som Israel betraktade sina profeter, åtminstone blev Tore det. Redan vid unga år var han den, som alla fäste sina förhoppningar vid, och som också såg ut att infria dem. Han är ett odisputabelt geni. Allt vad han rörde vid, alla experiment han gjorde, alla tankar han framkastade, fördjupade våra gamla synpunkter eller gåvo helt nya. De verkade befruktande på

18

angränsande områden på ett sätt, som vi knappast då anade, och i ett par fall ha hans idéer framtvungit en fullständig revision av vår uppfattning. Det var underligt att se, huru han kunde ta upp en gammal idé, som vi känt till kanske i hundratals år och tillämpa den på splitt nya saker, som vi haft under näsan, men aldrig sett från den synpunkten.

Han är spekulativ och intuitiv. Han såg eller rättare kände samband, som vi andra först efter mödosamt arbete kunde räkna oss till, och därför kunde han gå genvägar, som vi aldrig skulle ha funnit utan honom.

Men det underbaraste med honom var i alla fall hans mentala rikedom. Han kunde aldrig hushålla med idéer och uppslag, han gömde aldrig på sådant för att ha till hands senare, utan han slösade med dem, strödde dem omkring sig, som om han haft ett outtömligt förråd att ösa ur. Jag tror snarast att han inte kunde spara. Det var hans hjärnas normala sätt att arbeta.

Jag satt och tänkte på allt detta, och på allt vi väntade av honom den där höstdagen, medan han gick omkring i mitt lilla laboratorium, glödande av entusiasm, och berättade om huru han tänkte sig sin framtid nere i Centralafrika. Jag tänkte på, att han var den starkaste personlighet jag någonsin träffat, och att vi behövde honom därför. Att vi behövde någon att följa. Det är lättare

19

att följa en människa än en princip. En profet betyder mera än dussintals heliga böcker.

Att tala om den framtid han kastade bort tjänade inte mycket till. Det vore ungefär som att locka ett lejon med pannkaka, överhuvud fanns det ingenting, som kunde fresta honom, sedan han fått denna idé i huvudet.

-- Är det kulturleda du är gripen av? frågade jag i en paus.

-- Jag vet inte, vad jag skall kalla det, sade han. Jag vet bara, att jag inte kan stanna. Jag skulle gå under och för resten inte kunna göra något, om jag inte finge ge mig i väg. Ni tycker naturligtvis jag är konstig, men jag rår inte för det. Jag har bara att lyda. Om några år kommer jag kanske tillbaka, och då finns det kanske en liten plats för mig igen.

Jag följde honom till dörren, när han gick. Vi hade skakat hand för sista gången när han sade:

-- För tusan, jag måtte vara hemskt tankspridd, men det har varit så mycket att stå i. Jag höll på att glömma bort det viktigaste. Jag skulle tala om för dig, att jag gifte mig i går. Det har gått med blixtfart. Jag friade och gifte mig på mindre än två timmar. Nästan rekord, eller vad tror du? Men det var för att hon skulle kunna följa med. Kan du gissa vem det är? Det kan du säkert inte. Det är Irène. Hon fick inte tid att söka upp dig för att säga adjö, så hon bad mig lämna en biljett.

20

Ett ögonblick senare såg jag hans långa gestalt försvinna genom grinden, och jag hade styrka nog att vinka farväl och sedan gå in och sätta mig vid skrivbordet.

Irène var min fästmö.

Ens minne är ganska bristfälligt i vissa avseenden. Man minns till exempel ej en smärta, allt man minns är sin egen reaktion inför densamma. Man kan ej i minnet genomleva, vad man erfor när ett slag träffade, icke den första chocken, som är inlindad, därför att man blir halvt bedövad, inte heller vad man känner när olyckans hela vidd går upp för en eller när den börjar avta. Vad man minns är -- utom ett visst obehag -- bara att man slet sitt hår eller krossade stolar eller tog morfin. Själv gjorde jag intetdera. Jag hade ett stort arbete att falla tillbaka på, och det har varit otroliga arbetsorgier, som jag hängivit mig åt, innan jag kom ut ur mörkret. Strängt taget har jag kanske inte kommit ut förrän i dag, efter åtta långa år. Och just i dag får jag telegram som kallar mig till Tore. En parentes är avslutad, och texten löper vidare, som om parentesen aldrig funnits.

I bordslådan, som står öppen, finner jag också Irènes biljett.

Jag har ingenting att säga till mitt försvar, skrev hon, utom att jag ingenting har att

21

försvara. Jag är ohyggligt ledsen att behöva göra dig sorg, men jag kan inte handla på annat sätt. Du får inte förebrå järnfilspån, att det dras till magneten, det är så dess natur. Om jag aldrig träffat Tore, hade detta aldrig inträffat, men jag kan inte ens säga, att jag önskar att så vore. Mektub, det är skrivet. Jag har bara en önskan, att det inte måtte göra dig bitter.

Och sedan ett P. S.:

Tore vet inte att det varit något emellan oss, och han behöver aldrig få veta det.

Åtta år är lång tid. Den reflektion, jag gör nu, när jag läser igenom biljetten, är: Underligt att en kvinna aldrig kan skriva ett brev utan P. S.!

Klockan är halv ett, och det finns praktiska detaljer att ordna för en resa. Jag ropar på Andréen, som sitter i sitt lilla krypin och katalogiserar preparat. Han kommer, ljudlöst som vanligt, en smula torr och skrynklig för att höra, vad jag vill.

-- Jag skall resa bort, säger jag. Till Chartoum. Vet du, var det ligger?

Andréen vet allt. -- Det ligger vid Vita och Blå Nilens sammanflöde.

Själv visste jag bara, att det låg någonstans i övre Egypten.

22

-- Är det inte där i trakten doktor Wagge slog sig ned?

-- Det är just till honom jag skall resa. Han har telegraferat och vill jag skall komma.

Namnet Chartoum föresvävar mig som bekant. Har det inte hänt någonting där en gång i tiden? Andréen kommer mig till hjälp: -- Det var där en general, som hette Gordon, blev nedhuggen under ett uppror för bortåt hundra år sen. Så var det, ja. Några sådana risker löper man väl knappast nu.

-- Ring till en resebyrå och fråga, hur man reser enklast, och bed dem ordna med biljett.

Andréen hade hunnit nästan till dörren, innan jag fick min idé.

-- Säg, sade jag, skulle du ha lust att följa med kanske?

Hans rynkiga kinder blevo en aning skära -- tecken på stor sinnesrörelse -- och hans magra gestalt vajade som ett vasstrå i vinden.

-- All right, sade jag, beställ två platser. Förmodligen få vi arbeta där nere, men annars kan vi ju ha gjort oss förtjänta av en liten semesterresa.

Jag undrar, vad det är Tore kan vilja mig, men jag är glad, att det är just mig han kallat på.

Andréen står i dörren.

-- Det finns principiellt två vägar: antingen över Istanbul--Alexandria med tåg och flyg eller också över Marseille. Från Marseille går numera

23

Transafrikaexpressen, som bara landar på ett ställe på vägen till Capetown, nämligen just i Chartoum.

-- Är det de nya stratosfärmaskinerna?

-- Ja visst. Det är lite mer än fyra timmar mellan Marseille och Chartoum.

Det låter lockande.

-- Finns förbindelse härifrån?

-- Det går trafikplan till Marseille från Stockholm klockan 12 i natt.

-- Vi fara över Marseille.

Det ser ut, som om jag upptäckt en ny människa bakom den gamle Andréen. En reseromantiker.

Det skall bli skönt att komma i väg.