Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man har inte mycket känsla av att resa, när man väl
blivit installerad i en stratosfärmaskin. Snarare
då att man sitter i ett något trångt men trevligt
klubbrum på terra firma. En och annan går till
baren och får en sandwich eller ett glas, ett par
telefonhytter finnas för dem, som önska, några ha satt
på sig radiolurar och avlyssna något program, gudvet
varifrån, Paris, New York eller Yokohama. Avståndet
spelar ju i detta sammanhang ingen roll.
Denna maskin, som glider fram så högt över jordytan
i stratosfären, så nära friktionslöst man kan
komma, kan gott stå som symbol för tiden och dess
strävanden. Vårt ideal är att kunna göra allting så
friktionsfritt, så arbetsbesparande som möjligt. Varje
sandkorn, som gnäller i maskineriet, varje handling,
som utförs på annat sätt än det enklaste, äro hädelser
mot tidens gud, effektiviteten.
Tiden saknar alltså inte ideal. Det sorgliga är bara,
att idealen ej äro våra egna utan våra föräldrars,
som vi fått i arv och av pietet behållit.
För våra föräldrar låg saken så till, att det var ett
framsteg, om en människa, som behövde arbeta fjorton
timmar av dygnets tjugufyra för att livnära sig, kunde
organisera sitt arbete så, att han kunde utföra det på
tolv. Det var otvivelaktigt ett framsteg också, därför att
en människa, som arbetar fjorton timmar varje dag för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
