Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
järnklump som hammare. Bålen bildade en tillplattad
cylinder med ansvällning kring lederna, och
fötternas hälparti var utbildat som tåpartiet, så att
benet alltså var fäst mittpå foten. I ryggen satt
manöverapparaturen: tre små kontrollervevar och en
krans av benknappar.
– Hur mycket väger den? frågade jag.
– Omkring etthundrafyrtio kilo.
Jag lade handen på robotens axel och tryckte till. Den
gjorde motstånd mot trycket men vek sig något i
fotleden.
– Tryck hårdare, sade Tore.
Jag ökade trycket. Vinkeln blev större och större
och jag väntade i varje ögonblick, att den skulle
förlora balansen och falla, men plötsligt tog den
ett steg åt sidan och reste sig upp.
– Balanssinnet är briljant, sade Tore.
Otvivelaktigt är den konstruktivt fulländad.
Men vad menade Tore med att roboten var hans
problem? En maskin kan i och för sig inte vara ett
problem. Den är kristallklar. De tankar, man lägger
ned i konstruktionen, återfinner man i maskinens
verkningssätt. Om en robot är konstruerad att göra en
sak, så gör den just den saken, och om den inte gör
det, så är där ett fel någonstans. Men ett problem
kan roboten aldrig bli, åtminstone ej i den meningen
Tore och jag fatta ordet.
Jag sade detta till Tore. Han satte sig på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
