Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Idén är i och för sig ganska enkel, och det är
omöjligt att på förhand profetera, huru det skall gå:
det kunde hända, att man fick utslag, det kunde hända,
att man inte fick, men ett negativt resultat måste
i varje fall också tillmätas ett visst, icke ringa
värde.
Du känner till nervsystemets mekanik; vad först
beträffar de inåtgående nerverna, som alltså börja
i ett sinnesorgan och sluta i hjärnan, så gå igenom
dem oavbrutet svaga strömstötar av storleksordningen
mikroampère till ett antal av ett par hundra i
minuten. Om sinnesorganet blir retat, t. ex. genom att
man trycker på huden, så ökas antalet stötar, och just
genom denna ökning blir hjärnan varse, att någonting
är på färde. På ungefär motsvarande sätt förhåller
det sig med de utåtgående nerverna, fastän impulsen
här går från hjärna och till den muskel, som hjärnan
önskar sätta i rörelse. Det är ju enbart med dessa
senare nerver, jag här har sysslat, eftersom det är
hjärnan, vi undersöker, och inte något sinnesorgan.
Vi ordnade alltså försöken enligt klassisk förebild:
jag dissekerade fram ett par utgående nerver och anslöt
ett par enskilda nervtrådar till ett par ampèremetrar
av spegelgalvanometertyp. I början arbetade jag med
antilophjärnor. Impulserna få själva teckna av sig på
en filmremsa, som glider förbi med konstant hastighet;
i fall det blir positivt resultat, synes det som spetsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
