Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på en för övrigt rät linje, är hjärnan, vad man kan
kalla "tanklös", blir det bara denna räta linje.
Vi arbetade en tid på så sätt, men då sade Mac Logan
en dag: "Varför inte ta och montera in hjärnan
i en robot? Det kan väl inte möta oöverstigliga
svårigheter att leta reda på de nerver, som bestämma
rörelsen hos armar och ben, och koppla ihop dem med
robotens egen rörelsecentral?" – "Men räcker de
elektriska impulsernas styrka till?" frågade jag. –
"Nej", sade han, "men det är lätt ordnat: vi sätter
bara in en radioförstärkning i kretsen. Likaväl
som man kan förstärka impulser, så de höras i
högtalare, kan man förstärka dem, så att de påverka
en robotmekanism." Jag tog mig en funderare på
saken. Idén var i själva verket inte dum. Om man
får hjärnan att arbeta med bestrålning, så säger
detta i verkligheten ganska litet, ifall man bara
kan konstatera ström-nervimpulser på en eller annan
nervtråd, och ifall jag då ville arbeta med ett
flertal nervtrådar samtidigt, det skulle jag förr
eller senare bli tvungen att göra, skulle det möta
nästan oöverstigliga svårigheter att synkronisera och
jämföra en mängd långa filmremsor. Genom att använda
en robot som observationsmaterial finge jag lättare
arbete, roboten skulle själv göra de rörelser,
hjärnan "tänkte". Åtminstone approximativt, och
jag kunde i varje ögonblick med ett enda ögonkast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
