Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Min generation av naturvetenskapsmän intar i
själva verket i religiösa frågor en diametralt
motsatt ståndpunkt mot närmast föregående. Under
naturvetenskapens pubertetsår strax före och efter
senaste sekelskiftet, då forskarna sågo det ena
problemet efter det andra få sin lösning utifrån de
nya synpunkter, som representerades av slagorden:
kraft, materia, energi, var det nästan ett axiom,
att så småningom alla problem skulle låta lösa
sig med rationella metoder och från rationella
utgångspunkter. Man såg inga gränser för vetenskapens
möjligheter, allt var i själva verket så lätt, att det
bara rörde sig om tillräcklig tid och förfinad teknik
för att det skulle kunna redas ut. För den tidens
forskare hade Gud inte mera än subjektiv existens,
en objektiv, verklig Gud ansågs inte nödvändig,
och följaktligen inte heller möjlig.
Min generation har nått ett stadium av
självbesinning. Vi ha funnit, att det finns en mängd
problem, som icke tillåta någon rationell lösning på
vetenskapens nuvarande ståndpunkt, och vad mera är, vi
slå oss till ro med den tanken, att det aldrig skall
lyckas oss att lösa dessa problem. Detta är inte vetenskaplig
pessimism, utan vi röra oss med ett postulat, som grundar
sig på studium av vår kunskapsförmågas – eller
vår hjärnas – gränser. Lika litet som man kan bryta
sig in i ett kassaskåp med huru enkla verktyg
som helst, lika litet kan man lösa världsgåtorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
