Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skottkärror, och vad de för övrigt kunnat uppbringa
av transportmedel.
Först hade emellertid major domus varit nog vänlig
att gå till Mac Logan – de ha alltid haft en viss
klockarkärlek till honom, som talar deras eget
språk lika bra som de själva och ser djupare i deras
enkla själar än vi andra – väcka honom och tala om
det väsentliga. Mac Logan störtade ut i sin skära
pyjamas – en gräslig syn inom parentes – och försökte
tala förstånd med dem. Han försökte förklara saken,
om den nu överhuvud är möjlig att förklara för en
hop infödingar med den ytligast möjliga fernissa av
den vite mannens kultur, men naturligtvis begrepo de
ingenting, och det de tilläventyrs begrepo, tolkade
de på sitt eget lilla sätt, han bad, han hotade,
han besvor dem. Men ingenting hjälpte. Han hade
inga vapen, som förslogo mot den kompakta fruktan
och fasa de kände. Hans ord hade inte tusendelen av
en chans att tränga igenom deras pansar av uråldrig
vidskepelse, som snarare förstärkts än försvagats av
ett par generationers kristendom. När morgonen grydde
avtågade hela karavanen, en tystlåten flock, kastande
skygga och förskrämda blickar på laboratorieflygeln,
som dolde så fasansfulla hemligheter.
Jag frågade Mac Logan, vad det var, de egentligen
voro rädda för, men han kunde inte ge klart
besked. De hade varit märkvärdigt skygga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
