Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En vetenskaplig undersöknings öde är ett av två:
antingen ger den positiva resultat, dessa accepteras
då som byggnadsstenar i den världsbild, vi alla
arbeta på att resa, de muras in fast på sin plats
och förblir där, visserligen inte bortglömda men
så småningom undanskymda av andra byggnadsstenar,
som komma att ligga mera i förgrunden, allteftersom
problemställningen växlar, eller också förkastas
de som byggnadsstenar, redan innan de kommit till
användning liksom felslagna tegel eller misslyckade
byggnadsbalkar.
Men jag har svårt att tro, att någondera av dessa
öden skall bli, vad Tores undersökning får röna. Jag
har ägnat hela mitt liv åt ett vetenskapligt studium
av livet, och, som jag sade Tore, jag tycker mig ha
funnit, att från vilken sida man än nalkas problemet,
så hejdas man till slut av en stängd dörr. Vad mig
beträffar, har jag slagit mig till ro med, att denna
stängda dörr skulle vara omöjlig att forcera. Jag ser
ingenting abnormt däri, ingenting som kommer mig att
beklaga våra inskränkta möjligheter, utan jag ser däri
tvärtom nästan ett glädjeämne: en värld, där vi, jag
vill inte säga förstode allt, ty det är långt dit,
men där vi hade möjlighet att förstå allt, vore,
från mitt sätt att se saken, olidlig att leva i. En
sådan värld skulle inte kunna skänka oss någonting,
vi skulle inte ha någon horisontlinje att se bort
emot, utan vi skulle ständigt vara på andra sidan
om horisonten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
