Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drabba ned så hårt på ett bord, att det blir djupa
märken i eken, och jag tror jag skrek högt: – Tore,
akta dig! men det var för sent, slaget kom så
blixtsnabbt på den oskyddade hjässan, att jag knappt
kunde urskilja armens rörelse och så hårt, att den
dova dunken måtte ha hörts på långt håll.
Hjärnan arbetar utan tankar i sådana ögonblick. I
samma ögonblick jag såg – som på ett fotografi
– armen i sitt högsta läge, rusade jag upp, och det
var mina armar, som togo mot Tore, när han sjönk
ihop. Antagligen hade jag hoppat genom fönstret.
Det behövdes bara en blick för att se, att där
fanns ingenting att göra. Döden måste ha varit
ögonblicklig. Hela hjässbenet var intryckt.
Det är bra underligt, att det skall vara en så kort
väg från liv till död, när den motsatta vägen är så
oerhört lång och mödosam.
*
Nästa bild, jag blir klart medveten om, är, att Irène
sitter på marken med Tores orörliga huvud i knäet,
medan hennes vita dräkt sakta färgas röd av blodet,
som sipprar fram.
I en stor sorg är varje utomstående en främling. Vad
kan jag göra för henne? Jag går min väg och lämnar
henne ensam.
Stackars Irène!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
