Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Efterskrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vad den värld, jag gräver fram och rekonstruerar,
förefaller mig främmande! Inte människorna, de
äro nog så levande, dem har jag inte kastat på
kjökkenmöddingen utan dem förvarar jag, där de få
liv och värme av mig själv; jag behöver inte ens
sluta ögonen för att se Tore och Irène och Mac Logan
framför mig nästan lika friska och levande som den
sista gången, jag såg dem. Människor, som man håller
av, leva med ens eget liv.
Nej, det främmande är mina egna tankar, som jag möter,
hela den intellektuella värld, jag då tydligen kallade
min, mina egna resonemang och de synpunkter, jag då
företrädde.
Är det något jag bör beklaga?
Man talar om bestående tankar, man tar till och med
ordet odödliga tankar i sin mun. Vad är egentligen
en odödlig tanke? Hur länge kan en tanke leva? Kan
den överhuvud leva längre än det ögonblick, då den
som ett stjärnskott dyker fram ur det omedvetnas
natt och kastar ljus över någonting, som varit oss
dunkelt? De enda verkligt odödliga tankarna äro de,
som aldrig levat.
Vi spara på tankar, vi lägga dem på minnet,
vi skriva upp dem i böcker och vi citera andras
tankar ur andras böcker, men till vad nytta? Är det
inte fetischdyrkan? Lika litet som en meteorsten,
som fallit ned på jorden, kan lysa, lika litet
kan en tanke lysa, sedan den en gång är tänkt
och slocknad. Alla gamla tankar, som vi tänkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
